Men nu har ju rubriken kastats om till "det är inte mig det är fel på - det är dig!" Vi har en tendens att vända saker in åt oss själva istället för bort från oss. Dvs lägga "skulden" på oss själva istället för någon annan. Jag vet inte om detta är typiskt kvinligt, men det käns lite så utan att jag har minsta belägg för det. Detta inlägg handlar alltså inte främst om att göra slut, utan fenomenet att ta på oss något fast vi kanske egentligen inte borde. När man gör så resulterar det lätt i att man själv får väldigt tunga axlar. Det är i detta sammanhang inte helt ovanligt med djupa och fantasifyllda analyser av varför man är som man är, varför den andre gjorde som den gjorde, sade som den gjorde, inte gjorde som vi tyckte, eller vad det nu kan handla om. Istället borde man kanske tänka "det är faktiskt den andre som tabbar sig, inte jag!" vilket fallet ibland helt krasst är. Men vi är väldigt snabba på att lägga det på oss själva istället. Detta förekommer i alla mänskliga relationer och inte bara i parrelationer.
Om du känner dig träffad, kan jag inget annat än att uppmuntra dig att sluta göra så! Försök bli bättre på att se vad ditt eget ansvar börjar och framförallt var det slutar. Däremot är det viktigt att inte bli för kaxig och aldrig inse att vi själva kan ha felat. Det gäller tex vid kritik. Man ska lyssna på den men ibland är det faktiskt inte rättvis kritik, och då får man låta det rinna av och inte älta. Samtidigt som man ibland får backa och säga "ok, det var dåligt av mig, jag ska bättra mig!"
En annan sak som är dåligt med att själv ta på sig ansvaret, även om det inte tynger en direkt, är ju att den andre går fri när den egentligen borde få sig ett sanningens ord. Shape up-or ship out! liksom. Dessutom ger man den andre en ärlig chans att bli varse om hur man känner och kan på så vis ändra sig om den vill. Men visst är det skönt att slippa gå in i ett jobbigt samtal och säga vad man egentligen tycker om någons beteende tex.
Men det är så smidigt att säga "det är inte på grund av dig, det är jag" eller "nej tänk inte på det, det är ingen fara, jag klarar mig!" när man egentligen tänker och vill skrika "vad är det för fel på dig egentligen?? Fattar du ingen ting, du skadar mitt hjärta!!" Hur många menar egentligen att det är på grund av en själv som man gör slut? Är det inte pga att den andre inte passar in i ens eget mönster eller så som man hade tänkt sig att den andre skulle vara? Visst, egentligen handlar det om en själv eftersom det är man själv som har "problem med den andre", men den passar liksom inte in i ens box. Jag vet att det finns undantag. Och så finns det undanflykter!
1: här kan jag själv bryta ihop och sedan gå vidare. Kanske ta en ny väg eller fortsätta.
2: här kan man tillsammans hamna i en mänsklig relation.
A) Antingen går man vidare tillsammans B) eller så väljer man skilda vägar "det är dig det är fel på, jag vill inte leka med dig mer".
Så summan blir väl att vi ska våga frisäga oss själva från onödiga bördor, analyser och spekulationer. Ibland är vi helt enkelt perfekta men inte den andre. Fråga istället för att älta och våga säg din mening!
Så glöm inte att vara rädda om er och varandra!
//Ewa-Sofia
