Sedan kom influensan och satte stopp. När den väl var borta kom nästa bakslag och satte stopp, med stort P, för all träning. Det så kallade livet kom emellan och ändrade spelets regler. I ett år har träningen varit en självklarhet och ett behov, en källa till glädje och positiv energi. Att inte kunna och inte få träna har varit en prövning. För några låter det kanske som fånigt och fåfängt medan andra förstår precis. Den känslan har varit en helt ny erfarenhet för mig, och i grunden är det ett gott tecken på hur långt jag kommit på bara ett år.
När hela ens kropp och själ ropar efter positiv energi och kraft, har det varit jobbigt att inte ha tillgång till allt det positiva som träningen ger. Jag har varit arg, sur, ledsen och förbannad! Jag provade att träna för ett par veckor sedan och det gick inte bra, kroppen var inte redo och jag blev så besviken och jag insåg att det inte blir något Lundalopp som jag sett fram emot. Två dagar senare gjorde jag ett nytt försök och det kändes kul. Men i efterhand kunde jag erkänna att kroppen hade pressats för hårt.
Jag har faktiskt mig själv, och andra som peppar mig, att tacka för att jag varit i så pass god form. Det har hjälpt mig. Att få veta att jag har "superbra värden" och att det är toppen, är ett kvitto som är guld värt för mig. Jag är faktiskt riktigt stolt över mig själv!!
OCH idag har jag äntligen fått klartecken att börja träna. Efter flera veckor i väntan är jag så glad att jag vill gråta. Utmaningen blir nu att ta det lugnt, och inte pressa för hårt i rena euforin, utan låta saker och ting ta tid och lyssna på sin kropp med ett ärligt öra!
Nu har jag inte tid att skriva mer för nu ska jag plocka fram min tant-cykel och ta en runda i byn! Snart åker racern fram...
Vi ses och hörs
//Ewa-Sofia
