Vågar jag se människan?

Det händer då och då att man träffar en människa som man känner att man helt enkelt inte klarar av. Hela ens eget inre triggas igång och man riktigt känner hur irritationen tilltar. Men man försöker hålla god min och vara en civiliserad människa och uppföra sig och ber en stilla bön att man inte avslöjar sig för mycket.

Efter ett sånt möte går min hjärna på helvarv och 1000 frågor och känslor snurrar i kroppen. -Varför blev jag så provocerad och varför känner jag så mycket på en och samma gång? Man hittar kanske en rad fel hos den andre men tillslut fattar man att "det är inte dig det är fel på, det är mig". 

Det är så lätt att se en annan människas fel, fast egentligen är det inget fel, vi har helt enkelt olika personligheter och det vi själva bär med oss i vårt eget bagage hindrar oss ibland ifrån att verkligen se människan. Det är lätt att avfärda den personen som knäpp, sätta in henne i ett fack, stänga dörren om henne och gå där ifrån, och inte fatta vad man går miste om... 

Ibland kan vi inte undvika personen för vi tvingas träffas flera gånger, ibland dagligen. Men när man lägger bot sitt eget ego, sin egen osäkerhet och rädsla, kan det mest fantastiska hända. Ett äkta genuint och varmt möte kan ske. När man ger mötet tid, relationen får gro och man får ge och ta, kan det visa sig att man har hittat en guldklimp till sitt liv, en människa som betyder väldigt mycket. Hur länge det kommer att vara så vet man inte, men just här och nu är det värdefullt! 

Jag tycker att dessa möten är bland de mest faschinetande som finns, därför att man själv utmanas som människa. Man kan hitta nya sidor hos sig själv som man inte visste att man hade, och man kan hitta sidor hos den andre som man aldrig kunnat ana. 

Under ytan och bortom etiketter och indelningar, bortom ens egen osäkerhet, kan man hitta en dyrbar skatt. En skatt som kallas Människan.

Helig vila

Vila... Finns det något som är så gott? Att bara få ligga på soffan och göra absolut ingenting, kanske lyssna på musik och stirra i taket på sin höjd. 

Jag vet att det inte är så inne med vila, framförallt inte som småbarnsförälder. Då ska man gärna vara igång så mycket som möjligt, gärna om helgerna också. Helst ska man överträffa sig själv i att laga långkok, hänga på lekplatser, springa på olika aktiviteter, shoppa och dessutom anordna middagar för vännerna. 

Mina helger ser inte ut så. Ibland jobbar jag om helgerna och om vardagarna är det fulla dagar med jobb, dagishämtning mm. Denna helgen har gått i vilans tecken. Både stenhård soffvila men också fix och don som inte är ett måste utan fungerar som ren avkoppling. 

Detta är ju ursprungligen en "arg blogg" men jag känner mig inte så arg längre i det stora hela. Men jag blir faktiskt arg på den press som vi lägger på oss själva, på andra inklusive våra barn. Kan folk inte bara tagga ner och strunta i att flänga runt hit och dit och släpa med sig trötta och utschasade ungar?? Stanna hemma och ha lite tråkigt istället!! Det händer något när vi vilar, kreativitet föds och stirriga föräldrar med överstressade hjärtan lugnas. Vi behöver vila för att orka leva. Hur vilan ser ut är däremot olika från person till person, det är viktigt att poängtera. 

Jag fullkomligt älskar helger som går i tecknet "vi ska inte göra någon ting" för i den sysslolösheten föds ny energi. Man blir en piggare och gladare människa, en bättre mamma osv. Man utmanas också i att umgås med sig själv, det kan vara jobbigt för endel, men jag har alltid gillat att hänga mig själv. Trevlig prick liksom.

Så gott folk, ta det lilla lugna och unna dig själv och de dina en stunds vila med gott samvete!

Hälsningar från mig i soffan... 

En bekännelse

Är det ljust eller vitt, ljust eller vitt, ljust eller vitt? DET ÄR VITT!!!

Sedan flera år tillbaka har jag fasat inför dagen då jag hittar mitt första vita hår. Varför? För att jag tycker att folk med vita stänk i håret ser gamla eller trista ut? Nej inte alls. Vita stänk i håret är tvärt om ganska snyggt och till och med stiligt. På andra. Inte på mig...

Det hann inte gå mer än ett par dagar efter min 31-årsdag förrän dagen var kommen. Jag stod i godan ro, mitt upp i semestern, och borstade mitt hår, som för övrigt har en naturlig färg som jag tycker mycket om. Och plötsligt såg jag något oroande ljust mitt ibland det bruna. Och där var det - mitt första vita hårstrå. 

Nu vet jag att några av er som känner mig vet att jag har bävat inför detta och känt skräck. Ni blir kanske kallsvettiga när ni läser detta och undrade hur detta gick?! Nemas problemas, ingen samtalstid behövde inbokas. 

Ett litet ryck så var allt tillbaka till det normala igen. Men nu ligger den ju där och lurar, skräcken och ångesten inför strå nummer två, och frågan är hur många strån kan man rycka bort innan man blir lite väl tunnhårig? 

Men man kan också strunta i det där tramset och växa upp på riktigt och se sig själv i spegeln och förundras över att man kan vara så himla snygg, med eller utan vita strån. Så nästa gång ska jag ta det med ro och borsta vidare som om inget hade hänt. 

Drömma kan man ju alltid...