Vågar jag se människan?

Det händer då och då att man träffar en människa som man känner att man helt enkelt inte klarar av. Hela ens eget inre triggas igång och man riktigt känner hur irritationen tilltar. Men man försöker hålla god min och vara en civiliserad människa och uppföra sig och ber en stilla bön att man inte avslöjar sig för mycket.

Efter ett sånt möte går min hjärna på helvarv och 1000 frågor och känslor snurrar i kroppen. -Varför blev jag så provocerad och varför känner jag så mycket på en och samma gång? Man hittar kanske en rad fel hos den andre men tillslut fattar man att "det är inte dig det är fel på, det är mig". 

Det är så lätt att se en annan människas fel, fast egentligen är det inget fel, vi har helt enkelt olika personligheter och det vi själva bär med oss i vårt eget bagage hindrar oss ibland ifrån att verkligen se människan. Det är lätt att avfärda den personen som knäpp, sätta in henne i ett fack, stänga dörren om henne och gå där ifrån, och inte fatta vad man går miste om... 

Ibland kan vi inte undvika personen för vi tvingas träffas flera gånger, ibland dagligen. Men när man lägger bot sitt eget ego, sin egen osäkerhet och rädsla, kan det mest fantastiska hända. Ett äkta genuint och varmt möte kan ske. När man ger mötet tid, relationen får gro och man får ge och ta, kan det visa sig att man har hittat en guldklimp till sitt liv, en människa som betyder väldigt mycket. Hur länge det kommer att vara så vet man inte, men just här och nu är det värdefullt! 

Jag tycker att dessa möten är bland de mest faschinetande som finns, därför att man själv utmanas som människa. Man kan hitta nya sidor hos sig själv som man inte visste att man hade, och man kan hitta sidor hos den andre som man aldrig kunnat ana. 

Under ytan och bortom etiketter och indelningar, bortom ens egen osäkerhet, kan man hitta en dyrbar skatt. En skatt som kallas Människan.