I mars började jag röra mig lite mer än innan och den 1april tog jag som sagt min första runda i ett par sprillans nya fina och supersköna skor. Jag varvade min löpning med cykling, zumba och promenader. Även om jag inte var helt otränad, så har löpningen varit, och är (!!) enormt utmanade och jobbig. Det är ett nytt sätt för mig att röra min kropp på. Det har varit en utmaning att känna fysisk smärta och känna det som att lungorna håller på att gå sönder. Men framförallt är varje runda en utmaning för mig själv och mitt psyke. Det är bara jag själv som styr!
Mina coola Salomon Speedcross 3
De första veckorna var jag ute en gång i veckan men jag kände efter ett tag att om det skulle bli något av detta måste jag komma ut mer. Jag fick lite hjälp med hur jag ska lägga upp träningen och under en vecka, i snart tre veckor, är jag ute tre gånger i veckan. Två onsdagar i rad har jag börjat med zumba och sedan joggat 3 km i lugnt tempo. Alla passen är dessutom olika vilket gör det ännu roligare.
Jag har varit ute i alla väder och jag har inte gett mig utrymme att tänka "ska jag verkligen ut nu när det regnar?" utan måndag, onsdag och lördag är det träning. Punkt! Regnet har dessutom inte stört mig eftersom jag far mer illa av värme t.ex. Sommaren kommer bli jobbit för mig men det är bara att vänja kroppen. Jag har köpt bra kläder med kvalitet som påverkar träningen och det motiverar mig dessutom.
I söndags hämtade jag mitt senaste inköp - en klocka. Även om jag är en människa som gillar att köpa saker, så var det ett ganska stort steg mentalt för mig att bestämma mig för ja eller nej. Istället för att tänka och känna i ca 2 minuter tog det ett par timmar. Jo jag är impulsiv. En klocka visste jag att jag behövde, men inte hur avancerad. Till sist blev jag övertygad och sade ja. Varför var det ett stort steg? Jo, det handlar om självkänsla. Är jag verkligen så pass bra att jag behöver en sån, är inte den för andra? Nu har jag använt den två gånger och den är helt rätt. Och jag börjar dessutom fatta att jag faktiskt är ganska aktiv och duktig.
Allt har gått så fort att jag inte fattat vilka framsteg jag gjort på denna ändå relativt korta tid. Framsteg fysiskt och mentalt. Jo jag är nu en av dem som tränar regelbundet och får ändra om min självbild. Fysiskt är det också skillnad. Jag känner för varje gång att det går bättre. Jag laborerar och testar mycket för att lära känna min kropp. De senaste gångerna är min trötthet mer kontrollerad och jag har kvar kollen känns det som. Jag har ju inte valt den enklaste banan, men en vacker och rolig. Skrylle är minst sagt backigt, men känslan av att springa i skogen är ljuvlig. Det är lugnt, vackert, fågelsång och ljuvliga dofter. Jag har alltid älskat naturen och nu har jag en anledning att få vara i den lite mer.
Jag lägger in som intervall när jag ska gå och springa. Jag tar mig tex igenom 7 km genom att springa 5 min och gå 1 min. Andningen har jag fått kontroll på och flåsar inte ihjäl mig och "nybörjarsmärtan" i benen är borta. Några av backarna i slutet på 7 km är hemska. Dem tar jag mig upp för av ren vilja och genom att högt heja på mig själv. Jag brukar prata med mig själv i vanliga fall också så det känns naturligt att gasta på mig själv upp för backen. Eftersom jag är ute runt 20:30 är jag oftast ganska själv i spåret dessutom, så folk behöver inte ta ställning till om jag är galen eller inte.
Löpningen har kommit in i mitt liv för att stanna tror jag. Det är kul och jag längtar till varje pass. Det roligaste passet är på lördagen då jag springer 7 km för det känns som att min styrka ligger i att jag är mer uthållig än snabb. Men mina ben blir starkare och konditionen bättre och jag får mer kraft i stegen. Jag övar mig i att inte tävla mot mig själv hela tiden, eller snarare ställa för höga krav, och på så vis döda glädjen. För det är en sann glädje även om det är jobbigt och slitigt men jag klarar det!! Sist tänkte jag "tänk om jag aldrig klarar att springa 7 km utan att gå de där snuttarna? OCH? Du är ju ute nu och det är skitbra!!" Så går mina samtal med mig själv... Jag har dessutom sagt att jag ska springa Tjejmilen nästa år, så jag har lite att kämpa för.
Jag vill tacka alla som puschar mig, hejar på och stöttar. Det är era hejjarop och likes som jag har i ryggen när benen håller på att lägga av i backarna eller när jag bara ska hålla ut i 30 sek till.
Det var nog allt för idag! Men var inte oroliga, det lär bli fler inlägg!!
/Ewa-Sofia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar