Jag tycker om att få komplimanger, även om man kanske inte kan tro det. Jag är faktiskt lite blyg av mig och blir lätt lite generad om jag får en komplimang, annars är jag rätt kaxig av mig. Jag erkänner att jag är ganska fåfäng, jag vill se bra ut och jag gillar kläder.
Sedan ett par månader har jag börjat träna lite mer, och jag tränar minst 3 gånger i veckan, fast olika intensivt. Jag är just nu helt inne i löpar-träsket och tycker att det är vansinnigt roligt! Det har gjort mig avsevärt mycket piggare och jag känner mig fräschare. Det har också fått viss effekt på min kropp, framförallt mina ben. Men jag är fortfarande lite "rultig" här och var, och det är som det ska! Jag tränar inte för att få en snyggare kropp utan för att må bra. Sedan är det ju kul att det påverkar kroppen också. Så med en bättre känsla i kropp och själ har följden blivit den att jag känner mig snyggare, jag tillåter mig själv att glittra. Man skulle nästan kunna säga att jag känner mig lite som de där glittrande vampyrerna i Twilight.
Jag har fått endel "normala" sofistikerade komplimanger, och det är ju kul. Bara en kommentar i förbifarten liksom som värmer och jag kan ärligt och uppriktigt säga ett tack till den personen. Jag slår inte bort det, utan tar emot kommentaren. Jag har övat mig! Men i onsdags fick jag en komplimang som gjorde mig förbannad. Jag kände mig (håll i er, för nu använder jag ett ord som jag tycker missbrukas) kränkt. Jag kände mig kränkt!!! Jag gick ute i ett ärende på jobbet, prästskjorta och allt, när plötsligt en man i min ålder, som låg och knackade sten med sin kollega skrek efter mig "Åh, fy fan vilka lår du har!!" Han sade inte det som något negativt utan som en komplimang. Blev jag glad? Nop, jag stampade vidare och tvingades passera karlen ytterligare två gånger. Det är ju märkligt att när man i normala fall är rätt slängd i käften, som man säger i Skåne, får hjärnsläpp. Hade jag inte haft jobbekläder hade jag förmodligen tillåtit mig att säga något riktigt dumt på tillbakavägen, men nu teg jag och kom istället på en massa saker i efterhand som jag skulle sagt. Dessutom insåg jag att rubriker som "stenläggare knäad av präst" inte var så lyckat. Men jag blev uppretad på riktigt!
Jag är kanske otacksam, jag borde kanske känna mig glad, men det gör jag inte. Killen borde gå en charmkurs om han nu velat berömma mina ben. Han hade kunnat säga det till mig utan att skrika bakom ryggen på mig så att det hördes över halva stan. Men han ville naturligtvis också göra sig lite rolig inför kollegan. Det värsta är nästan att min direkta tanke var att jag aldrig mer ska ha den kjolen på mig, men då sade en kär kollega till mig på skarpen. Tack för det!!!
Jag är extremt känslig för att få komplimanger vid fel tillfällen. Jag vill tex inte bli presenterad som en ung vacker kvinna i jobbsammanhang. Det får mig att känna mig korkad, och det är jag inte! Jag är kompetent och så råkar jag se ut på ett visst sätt. Många av oss som jobbar med yrken som är offentliga eller uppfattas som lite spännande och mystiska, som uniform-yrken, får nog ta ganska mycket sånt här och folk tar sig också friheter att kommentera. Hur många har sagt till sin bankman tex "jag trodde inte att bankmän kunde vara så vackra!"? Jag har inte gjort det... Och vad säger man tillbaka liksom??
Jag vill också säga att det inte bara är vi kvinnor som hamnar i liknande situationer. Jag har hört många historier om hur mina kollegor som är män, också får "stå ut" med vissa saker. Jag lovar att det inte är smickrande att få sig ett nyp i baken efter en begravning. Hade detta hänt en kvinna hade man kanske reagerat starkare. När männen drabbas tänker vi lätt att "ja, ja, det är sånt som händer" och så skrattar vi bort det. Men det är inte okay!
Så vad vill jag säga med detta? Jo, vi kan gärna ge varandra komplimanger, vi borde dessutom vara mer generösa, för vi mår bra av det! Det känns gott att göra någon glad och det är gott att bli glad och få en fin komplimang. Jag tänker också på komplimanger nu som kan handla om nåt som någon gjort bra eller berätta hur fin människa vi tycker någon är! Men vi kanske ska ställa oss frågan om min komplimang gör den andre glad, eller gör den att den andre blir obekväm, kanske man ska stå över och hålla sina tankar för sig själv.
Och för det andra, lägg av att vråla efter folk!!! Vad det än handlar om, lägg av!!!
Så jag säger tack och hej för idag, och jag tänker fortsätta att tillåta mig själv att glittra!!
Tillåt dig själv att glittra du också!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar