Huset som för en tid var mitt hem!

Idag är det onsdag och tre av sex veckor av fastan har gått. Jag har hållt mig ifrån kakor, godis, chips och nötter, och till min egen förvåning går det över all förväntan. 

I samma veva har jag tänkt att gå ner ett par kilo när jag ändå är igång och efter två veckor stod vågen istället på +2kg. Varför??? Jo innan sockersuget lagt sig prägade jag i mig mackor och annat istället. Men det spelar ingen roll, det är inte siffrorna på vågen som är det intressanta utan känslan i kroppen.

Så jag har tagit tag i min träning igen på riktigt och det är ett lyft för hela mig. Jag känner mig oerhört mycket piggare i kroppen men framförallt i huvudet! Jag har tagit upp sådant som förut fått mig att må bra och känna mig stark. Som tonåring cyklade jag mycket (med mina mått mätt) och det har jag tagit upp igen och det känns bra än så länge! I övrigt har jag ju min zumba (dans som träning) som är oerhört roligt!!

Så i kväll gav jag mig ut på en tur till grannbyn Dalby, och till det hus som jag flyttade in i som ny student i januari 2003.  Höstterminen 2002 flyttade jag till Osksarshamns folkhögskola och gick ett par utbildningar parallellt. Det kändes stort att som 19åring flytta ifrån sin hemstad och familj. Under hösten sökte jag in till Lunds universitet och kom in. Den ena utbildningen var avslutad i december och den andre hoppade jag av. Så gick flyttlasset hem igen för ett tag innan det var kursstart i Lund i januari. 

Men frågan var: var skulle jag bo? Jag satte mig ner vid en dator denn 22/12 och gick in på Bopoolen (?)tror jag att det hette och ringde en kvinna. Annonsen var utlagd i augusti men jag tänkte att det är bara att börja ringa. Jag presenterade mig och meddelade mitt ärende. Hon frågade "Hur visste du att rummet blev ledigt förra veckan?" Det visste jag inte utan ren chansning, högre krafter eller nåt... Jag fick komma dagen efter, alltså dagen före julafton och kolla på rummet. 

Jag satte mig på tåget från Karlskrona och åkte ner till Lund. Fick skjuts till Dalby och det såg så härligt ut 😊 Fina hus och go känsla. Så var det dags att hitta mitt hus. Där, längs nere på vägen, sista huset -rucklet var det! Jag dog nästan lite , men jag tackade ja till rummet på vinden med gula väggar, grön heltäckningsmatta, kokplatta och vask dvs toans handfat. Tänkte att detta är en bra övning för min pedanta sida. 

Jag trivdes i det stora hela. Det var där jag blev vuxen på riktigt och fick reda mig själv. På bibliotekets dator betalade jag mina räkningar, i den lokala affären handlade jag mat och jag gick till byns kyrka på söndagen och firade mässa. Och om dagarna åkte jag in till Lund och gick på föreläsningar och pluggade. Det var en härlig tid att se tillbaka på, även om det var jobbigt ibland också, men det känns bättre att minnas det goda.

Allt detta kom över mig på kvällens tur på cykeln. Ett nostalgiskt leende och stolthet över mig själv. Men det gick snabbt över när jag gav mig ut på en obelyst landsväg  vid några dammar. Jag förbannade mig själv för min dumhet, blev rädd för att bli överkörd, rädd att bli mördad, rädd för att det var så mörkt att jag inte ens såg mina trampande ben och tillslut rädd att jag kört vilse... Men jag kom hem tillslut efter en runda på 21km. Så nu är jag stolt igen. Och härligt trött 😊

Tack och god natt!