Att vara någons "ledsagare"...

Jaha, det blir ett andra inlägg idag om gårdagens upplevelser i Riddarhuset med prisutdelning av kronprinsessan, fast i en annan tappning. Man kan alltid se saker ur olika perspektiv och gå in i dem med olika känslor. Så detta blir mina känslor och tankar skrivet med en stor skopa humor. För er som inte känner mig så väl, bör veta det... 

15:30 skulle vi gå till lobbyn och ta en taxi eftersom det hade bestämt sig för att börja snöa i Stockholm. Så morgonen, före Wasamuseét öppnat, började jag stryka min klänning med tre kjolar och mycket tyg. Himla tur att man inte behöver släpa runt på släp jämt liksom. "Men borde inte detta handla om maken som faktiskt fick ett najs pris?" Nop! Och det är det som är poängen, ego som jag är... 

Ha, makeup skulle läggas, hår fixas. Någon annan var lite nervös och tyckte frun sölade, så jag fick slänga på mig klänningen. Zip- där satt den! Inte som en frack som har 50-11 moment. Men jag blev nöjd med resultatet. Och vi var tidiga ner i lobbyn! Det tar sällan 10 minuter för en frisk människa att gå ner för en trappa...

Nere i lobbyn mötte vi några andra gäster som också skulle till samma ställe. Då först fattade jag, eller snarare erkände för mig själv, att 1: vi sänker medelåldern rätt rejält och 2: Detta kan bli en hur tråkig kväll som helst. Men men, sådana har man varit på förr i sina dagar. Men gratulationer till maken utdelades, och även till frun. Tack, tack! 

Ha väl framme skulle man asa sig ur taxin och ut i regnslask och klänningen färgades snabbt mörklila här och var, och den liksom sög sig fast om fötter och ben. Handväska, paraply och så en massa kjolar att hålla i. Jag överdriver inte om jag lackade ur någon sekund i mitt inre. Men in kom vi och där hälsades det glatt och jisses vad mycket folk! Mycket grått hår och många högskolepoäng på samma ställe. Blingbling, eller ja snarare medaljer av olika slag. Hälsade runt och emottog gratulationer. 

Men nu fick vi masa oss upp för en massa trappor och inta platser innan akademiens ledamöter kom in i procession. Vi frågade en marskalk var vi skulle sitta. Jo pristagarna fick sitta på andra raden OCH en ledsagare!!!! "En ledsagare? Ja, jag är fru och jag vet inte om man ska räkna det som ledsagare?" "Jo, det låter utmärkt!" Det kommenterade inte frun utan gick och satte sig på anvisad plats och spanade in alla adelsmärken på väggarna.

Men sen kom hon, kronprinsessan! Jag har sett henne förr för länge sedan men vilken vacker kvinna, vilken utstrålning, vilka ögon! Vi fick lyssna på tvärflöjt, som gjorde att det började rycka i mina "gamla" tvärflöjtsfingrar och vi lyssnade på underbar körmusik framfört av en högklassig gymnasiegrupp. Det var inte läge att börja grina men jag trodde att vart enda hårstrå på kroppen skulle hoppa ur sin hårsäck, så ljuvligt var det!

Ha, så var det dags för prisutdelning och då såg jag något annat som fick det att vibrera i hjärtat: kronprinsessans skor och väska. Gråtattack nr 2. Väska med paljetter i olika färger och i trappan skymtade ett par högklackade skor med silverpaljetter! Ååh, så ljuvligt snyggt till den varmt gröna klänningen med silverspänne i håret. 

Och ja, maken fick sitt pris förtesten 😊 Ceremonin var helt ok, tevlig! Fin musik och ett intressant föredrag. 

Sedan vidare till Grand Hôtel. Champagne och utdelande av program med deltagare med dess titlar samt bordsplacering. Överraskning 1: skilda bord 2: intressant gäst vid mitt bord som även blev min bordsherre. Också en kyrkans person, liksom jag, men om jag är liberal så är den andre raka motsatsen kan man väl säga... På alla sätt! Vi hade i alla fall tur med vinet. Nej så illa var det inte men vinet var helt enkelt utsökt! (Fast i verkligheten var jag nära en kolaps i tråkslag. Jag var så oförskämd att jag tom var ute på Facebook, men det lättade upp mitt sinne.)

Middagen bröts och det blev kaffe och avec och samtalen fortsatte. Frun hälsade runt. 

Nu kommer summering och min högst personliga känsla...

Det var en oförglömlig dag och jag var stolt och glad för makens skull. Men varför gratta mig? Jag har inte slitit i 4 år med boken! Och nej, jag har inte servat och ställt upp under tiden. Jag råkar nämligen vara en egen person som i programmet hade titel "komminister" och inte "fru" högst medvetet från min sida. Jag är inte van vid att man ser på mig som ett "bihang" någon som följer med. Jag är jag, jag är präst, jag är kvinna och jag har pluggat! Jag hade blivit en urusel "prästfru" i traditionell mening. Jag är präst och fru. Jag kommer aldrig vara bekväm med att vara någons "ledsagare". Nu var det ju så att marskalken valde fel ord, hans premiär, och skulle nog sagt "medföljare" som stod i inbjudan. Men min känsla är den samma. Jag har för stort ego för att hålla tyst när folk "talar över mitt huvud". 

Så jag kommer fortsätta att tala istället för att tiga när "gubbsen" tar för mycket plats i min smak runt om där jag rör mig. 

Och förresten, det är jag som är Ewa-Sofia i egen hög person. Hepp!

Vad är väl en dag på Riddarhuset och Grand?

Så var fredagen den 20 mars 2015 här och vi, maken och jag, skulle bege oss till Riddarhuset för en högtidssammankomst med Kungliga Vitterhets och Antikvitets Akademien för prisutdelning i Riddarhussalen. Det snöblandade regnet vätte gatorna så en promenad i frack, långklänning och lack- och klaksko, kändes inte aktuellt. Det blev till att hoppa in i en taxi som tog oss den lilla biten från Strandvägen till Riddarhuset. 

Riddarhusets entré fylldes snabbt med kvinnor och män i stiliga frackar och fina långklänningar, och man kunde snabbt konststera att vi sänkte medelåldern. Vi tog plats i Riddarhussalen och lyssnade till klarinettmusik medan anhöriga till akademiens ledamöter tog plats. 

Ledamöterna gick in i procession med kronprinsessan Viktoria och preses Anders Cullhed, i ledningen. 

Ceremonin fortsatte med tal av preses, årsberättelse och ljuvliga flöjt- och klarinettoner av Haga Duo. 

Medaljer och priser delades ut av kronprinsessan, så även till maken, som tillsammans med tre andra fick emottaga pris för förtjänta vetenskapliga arbeten 2013-2014. 

Efter prisutdelningarna hördes de mest utsökta och ljuvliga röster ljuda, som jag har hört på mycket länge. En kör från Stockholms musikgymnasium och Kungsholmens gymnasium, framförde tre fantastiska sånger. Våren av Grieg, Beväringsvisa från Romme och A Lover and his Lass. Jag blev oerhört tagen och berörd i mitt innersta. 

Ceremonin avslutades med en mycket intressant föreläsning, En fråga om tid, av Anders André, professor i arkeologi. 

Vi gick ut i recession och mot bussarna som skulle ta oss till Grand Hôtel. 

 

På Grand började vi med mingel och champagne följt av middag i spegelsalen. Ett ställe som kändes lyxigt och vackert. 

Middagen innehöll endast ett fåtal tal, och övrig tid fick man tillbringa i samtal med sina bordsgäster. Det var naturligtvis bordsplaceringar och jag och maken hamnade vid olika bord och olika delar av salen. 

Ett ytterst välkommet inslag var underhållande sånger av sånggruppen Riltons vänner. Middagen avslutades med mingel och kaffe med avec. 

En minnesvärd dag och kväll i Stockholm 

Att bli den jag är tänkt att bli!

Det finns en sång som jag gillar väldigt mycket, och texten lyder:

Ge mig en plats där jag kan växa. 

Bli den som jag är tänkt att bli. 

Gud, låt mig alltid vara tydlig. 

Och våga leva helt mitt liv.

Och jo, du läste rätt det ska stå Gud, det är nämligen en "kristen" sång. 

Jag tror att vi människor är ämnade för något, vad vet vi inte alltid i förväg. Men det kan finnas olika faktorer som hindrar oss från att växa helt och fullt och bli dem vi vill bli, och bli dem vi faktiskt kan bli, utifrån våra personliga förutsättningar. Vi är olika som människor och vi har olika gåvor/talanger eller vad man nu vill kalla det för, jag säger gåvor. 

Vi rör oss ständigt i relation till andra människor, och de relationerna är olika nära, och det påverkar oss på olika sätt som enskilda individer. Vissa relationer drar oss neråt, hämmar vår växt som människa och gör att vi krymper och nästan förtvinar. Andra relationer ligger liksom lite på sparlåga, det händer inte så mycket utan det bara är. Men så finns det relationer som får oss att växa, som får två personer att växa ömsesidigt. För det finns ju "parasiter", sådana som växer på någon annans bekostnad, och det är ingen sund kombo. Men parasiten lämnar vi nu! 

Jag har förmånen att omges av fantastiska människor som på olika sätt fått och får mig att växa på olika sätt. Den känslan är underbar! Jag predikar ofta om att relationer som är för dränerande i längden, de ska vi skippa för båda parters skull! Det kan låta elitistiskt att bara välja "de bästa", men de som jag tycker är "bäst" kanske någon annan tycker är "dränerande". Vi är olika!! 

Så varför är mitt jag i en tillväxtfas nu? Jag har tänkt mycket på det, för jag gillar att tänka, och det beror på olika saker tror jag. Det handlar om "envisa" människor som sedan blivit mina nära vänner, som fått mig att känna mig trygg och fått mig att våga tro på mig själv. Fått mig att känna att den relationen som finns just nu är för bra för att skippa och inte satsa på. Och ju mer jag vågat utmana mig själv och klivit fram, ju mer har jag vuxit. Detta istället för att hålla tillbaka den jag är innerst inne, och låta andra få ta del av mig lite mer. Det handlar ju också om rädsla, rädlan av att öppna sig för mycket för då kan man ju bli sårad och det är inte kul! Men om man nu blir det, får man väl bryta ihop och gå vidare, som jag brukar säga... 

Så istället för att skaka av mig positiv kritik, så tar jag åt mig och säger tack! Det negativa försöker jag låta rinna av, utan att för den delen hoppa över självkritiken för det behöver man också för att inte bli odräglig för andra. 

Så det blir en tummen upp, kram och baske mig en puss till alla underbara människor som jag omges av och som får mig att växa. Tack för att ni finns i mitt liv och tack för att jag får vara en del i ert liv också! 

Huset som för en tid var mitt hem!

Idag är det onsdag och tre av sex veckor av fastan har gått. Jag har hållt mig ifrån kakor, godis, chips och nötter, och till min egen förvåning går det över all förväntan. 

I samma veva har jag tänkt att gå ner ett par kilo när jag ändå är igång och efter två veckor stod vågen istället på +2kg. Varför??? Jo innan sockersuget lagt sig prägade jag i mig mackor och annat istället. Men det spelar ingen roll, det är inte siffrorna på vågen som är det intressanta utan känslan i kroppen.

Så jag har tagit tag i min träning igen på riktigt och det är ett lyft för hela mig. Jag känner mig oerhört mycket piggare i kroppen men framförallt i huvudet! Jag har tagit upp sådant som förut fått mig att må bra och känna mig stark. Som tonåring cyklade jag mycket (med mina mått mätt) och det har jag tagit upp igen och det känns bra än så länge! I övrigt har jag ju min zumba (dans som träning) som är oerhört roligt!!

Så i kväll gav jag mig ut på en tur till grannbyn Dalby, och till det hus som jag flyttade in i som ny student i januari 2003.  Höstterminen 2002 flyttade jag till Osksarshamns folkhögskola och gick ett par utbildningar parallellt. Det kändes stort att som 19åring flytta ifrån sin hemstad och familj. Under hösten sökte jag in till Lunds universitet och kom in. Den ena utbildningen var avslutad i december och den andre hoppade jag av. Så gick flyttlasset hem igen för ett tag innan det var kursstart i Lund i januari. 

Men frågan var: var skulle jag bo? Jag satte mig ner vid en dator denn 22/12 och gick in på Bopoolen (?)tror jag att det hette och ringde en kvinna. Annonsen var utlagd i augusti men jag tänkte att det är bara att börja ringa. Jag presenterade mig och meddelade mitt ärende. Hon frågade "Hur visste du att rummet blev ledigt förra veckan?" Det visste jag inte utan ren chansning, högre krafter eller nåt... Jag fick komma dagen efter, alltså dagen före julafton och kolla på rummet. 

Jag satte mig på tåget från Karlskrona och åkte ner till Lund. Fick skjuts till Dalby och det såg så härligt ut 😊 Fina hus och go känsla. Så var det dags att hitta mitt hus. Där, längs nere på vägen, sista huset -rucklet var det! Jag dog nästan lite , men jag tackade ja till rummet på vinden med gula väggar, grön heltäckningsmatta, kokplatta och vask dvs toans handfat. Tänkte att detta är en bra övning för min pedanta sida. 

Jag trivdes i det stora hela. Det var där jag blev vuxen på riktigt och fick reda mig själv. På bibliotekets dator betalade jag mina räkningar, i den lokala affären handlade jag mat och jag gick till byns kyrka på söndagen och firade mässa. Och om dagarna åkte jag in till Lund och gick på föreläsningar och pluggade. Det var en härlig tid att se tillbaka på, även om det var jobbigt ibland också, men det känns bättre att minnas det goda.

Allt detta kom över mig på kvällens tur på cykeln. Ett nostalgiskt leende och stolthet över mig själv. Men det gick snabbt över när jag gav mig ut på en obelyst landsväg  vid några dammar. Jag förbannade mig själv för min dumhet, blev rädd för att bli överkörd, rädd att bli mördad, rädd för att det var så mörkt att jag inte ens såg mina trampande ben och tillslut rädd att jag kört vilse... Men jag kom hem tillslut efter en runda på 21km. Så nu är jag stolt igen. Och härligt trött 😊

Tack och god natt!