Ge mig en plats där jag kan växa.
Bli den som jag är tänkt att bli.
Gud, låt mig alltid vara tydlig.
Och våga leva helt mitt liv.
Och jo, du läste rätt det ska stå Gud, det är nämligen en "kristen" sång.
Jag tror att vi människor är ämnade för något, vad vet vi inte alltid i förväg. Men det kan finnas olika faktorer som hindrar oss från att växa helt och fullt och bli dem vi vill bli, och bli dem vi faktiskt kan bli, utifrån våra personliga förutsättningar. Vi är olika som människor och vi har olika gåvor/talanger eller vad man nu vill kalla det för, jag säger gåvor.
Vi rör oss ständigt i relation till andra människor, och de relationerna är olika nära, och det påverkar oss på olika sätt som enskilda individer. Vissa relationer drar oss neråt, hämmar vår växt som människa och gör att vi krymper och nästan förtvinar. Andra relationer ligger liksom lite på sparlåga, det händer inte så mycket utan det bara är. Men så finns det relationer som får oss att växa, som får två personer att växa ömsesidigt. För det finns ju "parasiter", sådana som växer på någon annans bekostnad, och det är ingen sund kombo. Men parasiten lämnar vi nu!
Jag har förmånen att omges av fantastiska människor som på olika sätt fått och får mig att växa på olika sätt. Den känslan är underbar! Jag predikar ofta om att relationer som är för dränerande i längden, de ska vi skippa för båda parters skull! Det kan låta elitistiskt att bara välja "de bästa", men de som jag tycker är "bäst" kanske någon annan tycker är "dränerande". Vi är olika!!
Så varför är mitt jag i en tillväxtfas nu? Jag har tänkt mycket på det, för jag gillar att tänka, och det beror på olika saker tror jag. Det handlar om "envisa" människor som sedan blivit mina nära vänner, som fått mig att känna mig trygg och fått mig att våga tro på mig själv. Fått mig att känna att den relationen som finns just nu är för bra för att skippa och inte satsa på. Och ju mer jag vågat utmana mig själv och klivit fram, ju mer har jag vuxit. Detta istället för att hålla tillbaka den jag är innerst inne, och låta andra få ta del av mig lite mer. Det handlar ju också om rädsla, rädlan av att öppna sig för mycket för då kan man ju bli sårad och det är inte kul! Men om man nu blir det, får man väl bryta ihop och gå vidare, som jag brukar säga...
Så istället för att skaka av mig positiv kritik, så tar jag åt mig och säger tack! Det negativa försöker jag låta rinna av, utan att för den delen hoppa över självkritiken för det behöver man också för att inte bli odräglig för andra.
Så det blir en tummen upp, kram och baske mig en puss till alla underbara människor som jag omges av och som får mig att växa. Tack för att ni finns i mitt liv och tack för att jag får vara en del i ert liv också!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar