Tack, eller nåt, för komplimangen!

Detta med komplimanger är intressant och jag har haft anledning att fundera på det sista tiden och sista veckan. Och det handlar framförallt om att få komplimanger för sitt utseende. 

Jag tycker om att få komplimanger, även om man kanske inte kan tro det. Jag är faktiskt lite blyg av mig och blir lätt lite generad om jag får en komplimang, annars är jag rätt kaxig av mig. Jag erkänner att jag är ganska fåfäng, jag vill se bra ut och jag gillar kläder. 

Sedan ett par månader har jag börjat träna lite mer, och jag tränar minst 3 gånger i veckan, fast olika intensivt. Jag är just nu helt inne i löpar-träsket och tycker att det är vansinnigt roligt! Det har gjort mig avsevärt mycket piggare och jag känner mig fräschare. Det har också fått viss effekt på min kropp, framförallt mina ben. Men jag är fortfarande lite "rultig" här och var, och det är som det ska! Jag tränar inte för att få en snyggare kropp utan för att må bra. Sedan är det ju kul att det påverkar kroppen också. Så med en bättre känsla i kropp och själ har följden blivit den att jag känner mig snyggare, jag tillåter mig själv att glittra. Man skulle nästan kunna säga att jag känner mig lite som de där glittrande vampyrerna i Twilight. 

Jag har fått endel "normala" sofistikerade komplimanger, och det är ju kul. Bara en kommentar i förbifarten liksom som värmer och jag kan ärligt och uppriktigt säga ett tack till den personen. Jag slår inte bort det, utan tar emot kommentaren. Jag har övat mig! Men i onsdags fick jag en komplimang som gjorde mig förbannad. Jag kände mig (håll i er, för nu använder jag ett ord som jag tycker missbrukas) kränkt. Jag kände mig kränkt!!! Jag gick ute i ett ärende på jobbet, prästskjorta och allt, när plötsligt en man i min ålder, som låg och knackade sten med sin kollega skrek efter mig "Åh, fy fan vilka lår du har!!" Han sade inte det som något negativt utan som en komplimang. Blev jag glad? Nop, jag stampade vidare och tvingades passera karlen ytterligare två gånger. Det är ju märkligt att när man i normala fall är rätt slängd i käften, som man säger i Skåne, får hjärnsläpp. Hade jag inte haft jobbekläder hade jag förmodligen tillåtit mig att säga något riktigt dumt på tillbakavägen, men nu teg jag och kom istället på en massa saker i efterhand som jag skulle sagt. Dessutom insåg jag att rubriker som "stenläggare knäad av präst" inte var så lyckat. Men jag blev uppretad på riktigt! 

Jag är kanske otacksam, jag borde kanske känna mig glad, men det gör jag inte. Killen borde gå en charmkurs om han nu velat berömma mina ben. Han hade kunnat säga det till mig utan att skrika bakom ryggen på mig så att det hördes över halva stan. Men han ville naturligtvis också göra sig lite rolig inför kollegan. Det värsta är nästan att min direkta tanke var att jag aldrig mer ska ha den kjolen på mig, men då sade en kär kollega till mig på skarpen. Tack för det!!! 

Jag är extremt känslig för att få komplimanger vid fel tillfällen. Jag vill tex inte bli presenterad som en ung vacker kvinna i jobbsammanhang. Det får mig att känna mig korkad, och det är jag inte! Jag är kompetent och så råkar jag se ut på ett visst sätt. Många av oss som jobbar med yrken som är offentliga eller uppfattas som lite spännande och mystiska, som uniform-yrken, får nog ta ganska mycket sånt här och folk tar sig också friheter att kommentera. Hur många har sagt till sin bankman tex "jag trodde inte att bankmän kunde vara så vackra!"? Jag har inte gjort det... Och vad säger man tillbaka liksom?? 

Jag vill också säga att det inte bara är vi kvinnor som hamnar i liknande situationer. Jag har hört många historier om hur mina kollegor som är män, också får "stå ut" med vissa saker. Jag lovar att det inte är smickrande att få sig ett nyp i baken efter en begravning. Hade detta hänt en kvinna hade man kanske reagerat starkare. När männen drabbas tänker vi lätt att "ja, ja, det är sånt som händer" och så skrattar vi bort det. Men det är inte okay! 

Så vad vill jag säga med detta? Jo, vi kan gärna ge varandra komplimanger, vi borde dessutom vara mer generösa, för vi mår bra av det! Det känns gott att göra någon glad och det är gott att bli glad och få en fin komplimang. Jag tänker också på komplimanger nu som kan handla om nåt som någon gjort bra eller berätta hur fin människa vi tycker någon är! Men vi kanske ska ställa oss frågan om min komplimang gör den andre glad, eller gör den att den andre blir obekväm, kanske man ska stå över och hålla sina tankar för sig själv. 

Och för det andra, lägg av att vråla efter folk!!! Vad det än handlar om, lägg av!!!

Så jag säger tack och hej för idag, och jag tänker fortsätta att tillåta mig själv att glittra!! 

Tillåt dig själv att glittra du också! 

Ännu en årsdag!

Många av oss har vissa dagar eller datum som vi förknippar med vissa händelser i våra liv. Många av dessa dagar firar vi med glädje och så finns det ett fåtal, förhoppningsvis, som kan göra oss lite mer nedstämda. Jag har en sådan dag, och idag är en sådan dag. Idag den 15 maj för 16 år sedan somnade min mamma in 52 år gammal. Det var och är en sorglig dag. Solen sken den dagen och min värld stannade upp och förändrades, men utanför fönstret fortsatte livet som vanligt som om inget hade hänt. 

Varje år när maj närmar sig, och våren är som mest fantastisk, känns sorgen i hela min kropp och i hela mitt sinne. Minnen poppar upp vare sig jag vill eller inte. Minnen som får mig att le, också genom tårarna, men också minnen som bara är tårar av oändlig sorg och djup, djup saknad. Det är rent ut sagt skitjobbigt, men också skönt på ett sätt. Skönt på så vis att jag tvingas att minnas. Jag lever med minnet av min mamma precis varje dag, framförallt sedan jag själv blev mamma. Man inser att det inte är så lätt alla gånger! Jag har ett barn och hon fem. Min mamma dog inte hastigt, tvärt om föregick det av år och dagar av envis kamp. Och varje år bearbetar jag alla minnen, intryck och upplevelser som jag hade som 15-åring, och åren där innan, lite extra vid denna tiden. Vissa saker klarnar år från år medan andra saker fortfarande är diffusa och är höljda i glömska. Kroppen har en fin förmåga att fördela intrycken, man kan inte ta allt på en gång. Och jag är inte "färdigprocessad" än tror jag. 

Vi säger ibland att tiden läker alla sår. Det ligger nåt i det men det är inte helt sant, det är inte min erfarenhet i alla fall. Sår är olika djupa och de ger oss olika skarpa ärr. Det är klart att jag inte känner samma sorg idag som jag gjorde då. Man får lära sig leva med saknaden, leva med minnet som en gåva och inte försöka att tränga undan. Jag känner en skyldighet gent emot mamma att minnas henne, varför skulle jag vilja förtränga henne? Visst det smärtar men det är inte farligt. Sorgen är unik för varje människa och drabbar oss olika rent konkret beroende på var vi själva befinner oss i livet. I en syskonskara tex upplever man dessutom saker olika, man ser det på olika sätt och vi bär berättelsen vidare på olika sätt. Ibland säger vi också att i början kan de jobbiga minnena vara det vi minns, men sedan glömmer vi dem och ser bara det positiva. Så är det kanske, men inte för alla. Det finns bilder och minnen som jag mer än gärna hade glömt, men de finns kvar på näthinnan, det är bara att acceptera.  

Ibland sade folk till mig att de inte fattade hur jag orkade, att de aldrig hade klarat att mista sin mamma. Vad svarar man på det? Jag förstår ju idag att det var ett sätt att "peppa" mig men också ett sätt för dem att skydda sig själva från en obehaglig tanke. Men vad ska man göra? lägga sig ner och dö själv? Jag kom till en punkt där jag fick välja. Välja att leva ett livfullt liv eller ett destruktivt liv och jag valde det första, tack och lov!! Jag klarade mig igenom min mammas sjukdom och död mycket tack vare att det fanns några människor i min närhet som alltid fanns där för mig när jag behövde. Och det fanns en person som betytt så oerhört mycket för mig, utan hans stöd vet jag inte hur jag hade orkat. Han är viktig för mig än idag fast nu som en underbart kär vän och kollega! Tack, för att du finns i mitt liv! 

Men jag känner inte bara en sorg över att det blev som det blev, utan det är också en sorg över allt det som inte blev och inte heller kommer att bli. Det som gör mest ont är att min dotter aldrig får träffa och lära känna sin mormor. Jag har heller aldrig fått lära känna min mamma som vuxen, jag har bara barnets perspektiv. Så på ett sätt lär jag känna henne som vuxen genom minnena. 

Varför skriver jag detta? Jo för att påminna oss om att inte vara så rädda för sorgen, inte för vår egen och inte för någon annans. Hur många upplever inte att vänner undviker dem efter att någon dött, bara för att de själva blir rädda och osäkra? Det är en dubbel sorg! Inte nog med att en älskad person har övergivit en, så börjar även vänner unvika en eller blir annorlunda. Döden är många gånger skrämmande, den splittrar oss och tar sönder! Känslan av övergivenhet bär jag också med mig, märkligt nog. Som tonåring vill man bryta och göra revolt, jag ville det, men jag kunde inte det fullt ut utan i slutändan visste jag att det var jag som blev lämnad. Bråken och mina arga kommentarer är sådant jag kan ångra, men jag vet att det är orättvist mot mig själv och mamma. Att vara tonåring och leva med en människa som sakta tynar bort och som man vet kommer att dö, tär på psyket! 

Jag skriver det också som en påminnelse  till mig själv att jag bär min mamma med mig rent fysiskt i kroppen. Den där nya korkskruven som har kommit i mitt hår, påminner mig om henne. Jag ser henne i min dotters ögon varje dag. Känner och hör henne i mitt sätt att vara - en mor präglar sina barn. Vid viktiga händelser i mitt liv har jag försökt bära henne med mig. När jag gifte mig hade jag en virkad krona som min mamma virkade en vacker sommarkväll på balkongen. När den var klar sade hon "den kan du ha när du gifter dig" och jag sparade den och bar den med kärlek och stolthet, även om det inte var modernt.  

Så tack mamma för att du orkade kämpa, orkade ge din styrka vidare! 

Du har gett mig styrkan att kämpa och nå dit jag vill. 

Tack för all kärlek! För känslan av total trygghet uppkrupen bredvid dig i soffan, gosandes i ditt mjuka lockiga hår! 

Tack för alla skratt!

Och som du sade, vi ses igen. 

Jag avslutar med ett par rader ur en sång som mamma valt till begravningen och det är från Jill Jonssons Kärleken är. 

En ängel flög förbi, mot himmelen så fri men hon lämnade sitt leende på vår jord. 

/Ewa-Sofia

Våga bo i känslan

På sista tiden har jag funderar mycket över känslor. Vi kan förhålla oss lite olika till känslor och vi kan hantera dem på lite olika sätt, beroende på vad de väcker i oss. 

Jag har lovat mig själv att bejaka mina känslor lite mer än jag vågat förr, och då menar jag alla känslor, och det egna lilla projektet har pågått ett tag nu. Det är rätt kul. Rätt jobbigt. Rätt omvälvande. Rätt utmanande. Och rätt kul igen. Framförallt lär man känna sig själv lite bättre, och andra lär känna en själv lite bättre. Saker och ting blir lite enklare. Tycker jag i alla fall. Ibland, inte alltid. För det är inte svart eller vitt.

Man kan leva som i en konstant ganska slät linje eller som en bergochdalbana där det går uppåt och neråt och skiftande i sin karaktär. Det som är negativa känslor som tex ilska, behöver inte vara negativa i slutändan. Jag tycker inte att vi ska gå runt och vara glada och skojiga jämt, jag tror inte på det. Personer som alltid låtsas vara glada, går mig lätt på nerverna för det känns så oäkta. Är man glad jämt så säger jag - Grattis! Under ett handledningssamtal tog jag upp att jag tyckte det var så jobbigt att jag blir så arg över vissa saker. Den kloke mannen sade att "har du tänkt på att din ilska är en gåva?" Och det var himla bra sagt och det har jag burit med mig. Om jag tex inte reagerat på vissa saker hade inte en förändring skett, jag hade förmodligen skämts och ångrat att jag inte reagerat. Sedan är det ju också så att vissa känslor är mer accepterade än andra, och vi har också olika förväntningar på oss om vi är män eller kvinnor. Arg kvinna=bitch arg man=stark. Men jag har kanske fel om det senaste, analys i stunden. 

Men det handlar också, eller minst lika mycket eller kanske mer, om att våga bejaka glädje och rent trams. Jag älskar flams och trams, i lagom nivå och vid rätt tillfälle ska påpekas!!! Vem pallar gå runt och vara allvarlig jämt? Det är det ju många som gör, men det verkar sjukt trist. Jag är lite spexig av mig och måste få utlopp för det ibland, för att inte tyna bort inombords. Man måste våga möta livet med humor och självdistans! 

Jag vill uppmuntra till att våga bo i känslan, det låter sjukt flummigt, men ta den på allvar. Om det är en negativ känsla så behöver man nog umgås med den en stund för att sedan kunna lämna den. Att bejaka att man är ledsen eller förbannad, kan också göra att det känns mindre jobbigt. Ibland skuldbelägger vi oss för att vi känner något som "vi inte borde", vem det nu är som bestämmer det... Det blir som en negativ spiral. Att ta sin magkänsla på allvar är också viktigt! Den ska man icke underskatta! 

Det finns en känsla som jag inte gillar, och det är nog få som gör det, och det är nog känslan av misslyckande. Det kände jag starkt i lördags, efter vad jag ansåg var ett dåligt joggingpass. Jag hade kunnat bära den känslan med mig oanalyserad, eller göra som jag gjorde och fundera över varför jag kände som jag gjorde. Jag kom fram till att det var en orättvis bedömning av mig själv och kunde avfärda den efter några timmar. Istället för att bära den dåliga känslan med med mig, sade jag tack och hej till den. 

Att dela känslor är nästa steg, och det handlar om att dela liv också. Detta låter kanske fromt och gulligt. Det är det inte, det handlar om ärlighet gent emot en vän. För vi är olika bekväma med vad vi delar och med vem, det är jag förste man, eller kvinna, att skriva under på. Jag har hög integritet och öppnar mig inte för vem som helst. Idag sade en person i min närhet ungefär "tänk så många tårar vi fällt i detta rummet!" Det syftar på mitt kontor. Ja det har fällts många tårar i det rummet. Förra veckan var det mina tårar, idag hennes. Men oj så oändligt många skratt som har ljudit där inne! Det är väl det som är livet, skratt och tårar och de i en härlig kombination! Livet e gött... 

Nej, nu känner jag inte för att skriva mer utan önskar en en god kväll!  

/Ewa-Sofia