Varje år när maj närmar sig, och våren är som mest fantastisk, känns sorgen i hela min kropp och i hela mitt sinne. Minnen poppar upp vare sig jag vill eller inte. Minnen som får mig att le, också genom tårarna, men också minnen som bara är tårar av oändlig sorg och djup, djup saknad. Det är rent ut sagt skitjobbigt, men också skönt på ett sätt. Skönt på så vis att jag tvingas att minnas. Jag lever med minnet av min mamma precis varje dag, framförallt sedan jag själv blev mamma. Man inser att det inte är så lätt alla gånger! Jag har ett barn och hon fem. Min mamma dog inte hastigt, tvärt om föregick det av år och dagar av envis kamp. Och varje år bearbetar jag alla minnen, intryck och upplevelser som jag hade som 15-åring, och åren där innan, lite extra vid denna tiden. Vissa saker klarnar år från år medan andra saker fortfarande är diffusa och är höljda i glömska. Kroppen har en fin förmåga att fördela intrycken, man kan inte ta allt på en gång. Och jag är inte "färdigprocessad" än tror jag.
Vi säger ibland att tiden läker alla sår. Det ligger nåt i det men det är inte helt sant, det är inte min erfarenhet i alla fall. Sår är olika djupa och de ger oss olika skarpa ärr. Det är klart att jag inte känner samma sorg idag som jag gjorde då. Man får lära sig leva med saknaden, leva med minnet som en gåva och inte försöka att tränga undan. Jag känner en skyldighet gent emot mamma att minnas henne, varför skulle jag vilja förtränga henne? Visst det smärtar men det är inte farligt. Sorgen är unik för varje människa och drabbar oss olika rent konkret beroende på var vi själva befinner oss i livet. I en syskonskara tex upplever man dessutom saker olika, man ser det på olika sätt och vi bär berättelsen vidare på olika sätt. Ibland säger vi också att i början kan de jobbiga minnena vara det vi minns, men sedan glömmer vi dem och ser bara det positiva. Så är det kanske, men inte för alla. Det finns bilder och minnen som jag mer än gärna hade glömt, men de finns kvar på näthinnan, det är bara att acceptera.
Ibland sade folk till mig att de inte fattade hur jag orkade, att de aldrig hade klarat att mista sin mamma. Vad svarar man på det? Jag förstår ju idag att det var ett sätt att "peppa" mig men också ett sätt för dem att skydda sig själva från en obehaglig tanke. Men vad ska man göra? lägga sig ner och dö själv? Jag kom till en punkt där jag fick välja. Välja att leva ett livfullt liv eller ett destruktivt liv och jag valde det första, tack och lov!! Jag klarade mig igenom min mammas sjukdom och död mycket tack vare att det fanns några människor i min närhet som alltid fanns där för mig när jag behövde. Och det fanns en person som betytt så oerhört mycket för mig, utan hans stöd vet jag inte hur jag hade orkat. Han är viktig för mig än idag fast nu som en underbart kär vän och kollega! Tack, för att du finns i mitt liv!
Men jag känner inte bara en sorg över att det blev som det blev, utan det är också en sorg över allt det som inte blev och inte heller kommer att bli. Det som gör mest ont är att min dotter aldrig får träffa och lära känna sin mormor. Jag har heller aldrig fått lära känna min mamma som vuxen, jag har bara barnets perspektiv. Så på ett sätt lär jag känna henne som vuxen genom minnena.
Varför skriver jag detta? Jo för att påminna oss om att inte vara så rädda för sorgen, inte för vår egen och inte för någon annans. Hur många upplever inte att vänner undviker dem efter att någon dött, bara för att de själva blir rädda och osäkra? Det är en dubbel sorg! Inte nog med att en älskad person har övergivit en, så börjar även vänner unvika en eller blir annorlunda. Döden är många gånger skrämmande, den splittrar oss och tar sönder! Känslan av övergivenhet bär jag också med mig, märkligt nog. Som tonåring vill man bryta och göra revolt, jag ville det, men jag kunde inte det fullt ut utan i slutändan visste jag att det var jag som blev lämnad. Bråken och mina arga kommentarer är sådant jag kan ångra, men jag vet att det är orättvist mot mig själv och mamma. Att vara tonåring och leva med en människa som sakta tynar bort och som man vet kommer att dö, tär på psyket!
Jag skriver det också som en påminnelse till mig själv att jag bär min mamma med mig rent fysiskt i kroppen. Den där nya korkskruven som har kommit i mitt hår, påminner mig om henne. Jag ser henne i min dotters ögon varje dag. Känner och hör henne i mitt sätt att vara - en mor präglar sina barn. Vid viktiga händelser i mitt liv har jag försökt bära henne med mig. När jag gifte mig hade jag en virkad krona som min mamma virkade en vacker sommarkväll på balkongen. När den var klar sade hon "den kan du ha när du gifter dig" och jag sparade den och bar den med kärlek och stolthet, även om det inte var modernt.
Så tack mamma för att du orkade kämpa, orkade ge din styrka vidare!
Du har gett mig styrkan att kämpa och nå dit jag vill.
Tack för all kärlek! För känslan av total trygghet uppkrupen bredvid dig i soffan, gosandes i ditt mjuka lockiga hår!
Tack för alla skratt!
Och som du sade, vi ses igen.
Jag avslutar med ett par rader ur en sång som mamma valt till begravningen och det är från Jill Jonssons Kärleken är.
En ängel flög förbi, mot himmelen så fri men hon lämnade sitt leende på vår jord.
/Ewa-Sofia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar