Jag har lovat mig själv att bejaka mina känslor lite mer än jag vågat förr, och då menar jag alla känslor, och det egna lilla projektet har pågått ett tag nu. Det är rätt kul. Rätt jobbigt. Rätt omvälvande. Rätt utmanande. Och rätt kul igen. Framförallt lär man känna sig själv lite bättre, och andra lär känna en själv lite bättre. Saker och ting blir lite enklare. Tycker jag i alla fall. Ibland, inte alltid. För det är inte svart eller vitt.
Man kan leva som i en konstant ganska slät linje eller som en bergochdalbana där det går uppåt och neråt och skiftande i sin karaktär. Det som är negativa känslor som tex ilska, behöver inte vara negativa i slutändan. Jag tycker inte att vi ska gå runt och vara glada och skojiga jämt, jag tror inte på det. Personer som alltid låtsas vara glada, går mig lätt på nerverna för det känns så oäkta. Är man glad jämt så säger jag - Grattis! Under ett handledningssamtal tog jag upp att jag tyckte det var så jobbigt att jag blir så arg över vissa saker. Den kloke mannen sade att "har du tänkt på att din ilska är en gåva?" Och det var himla bra sagt och det har jag burit med mig. Om jag tex inte reagerat på vissa saker hade inte en förändring skett, jag hade förmodligen skämts och ångrat att jag inte reagerat. Sedan är det ju också så att vissa känslor är mer accepterade än andra, och vi har också olika förväntningar på oss om vi är män eller kvinnor. Arg kvinna=bitch arg man=stark. Men jag har kanske fel om det senaste, analys i stunden.
Men det handlar också, eller minst lika mycket eller kanske mer, om att våga bejaka glädje och rent trams. Jag älskar flams och trams, i lagom nivå och vid rätt tillfälle ska påpekas!!! Vem pallar gå runt och vara allvarlig jämt? Det är det ju många som gör, men det verkar sjukt trist. Jag är lite spexig av mig och måste få utlopp för det ibland, för att inte tyna bort inombords. Man måste våga möta livet med humor och självdistans!
Jag vill uppmuntra till att våga bo i känslan, det låter sjukt flummigt, men ta den på allvar. Om det är en negativ känsla så behöver man nog umgås med den en stund för att sedan kunna lämna den. Att bejaka att man är ledsen eller förbannad, kan också göra att det känns mindre jobbigt. Ibland skuldbelägger vi oss för att vi känner något som "vi inte borde", vem det nu är som bestämmer det... Det blir som en negativ spiral. Att ta sin magkänsla på allvar är också viktigt! Den ska man icke underskatta!
Det finns en känsla som jag inte gillar, och det är nog få som gör det, och det är nog känslan av misslyckande. Det kände jag starkt i lördags, efter vad jag ansåg var ett dåligt joggingpass. Jag hade kunnat bära den känslan med mig oanalyserad, eller göra som jag gjorde och fundera över varför jag kände som jag gjorde. Jag kom fram till att det var en orättvis bedömning av mig själv och kunde avfärda den efter några timmar. Istället för att bära den dåliga känslan med med mig, sade jag tack och hej till den.
Att dela känslor är nästa steg, och det handlar om att dela liv också. Detta låter kanske fromt och gulligt. Det är det inte, det handlar om ärlighet gent emot en vän. För vi är olika bekväma med vad vi delar och med vem, det är jag förste man, eller kvinna, att skriva under på. Jag har hög integritet och öppnar mig inte för vem som helst. Idag sade en person i min närhet ungefär "tänk så många tårar vi fällt i detta rummet!" Det syftar på mitt kontor. Ja det har fällts många tårar i det rummet. Förra veckan var det mina tårar, idag hennes. Men oj så oändligt många skratt som har ljudit där inne! Det är väl det som är livet, skratt och tårar och de i en härlig kombination! Livet e gött...
Nej, nu känner jag inte för att skriva mer utan önskar en en god kväll!
/Ewa-Sofia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar