Kalori - fiende eller vän?

Häromdagen lade svd ut en artikel som ungefär gick ut på att ett bad bränner lika många kalorier som en joggingrunda och att ett bad hade liknande hälsosamma effekter. (https://www.svd.se/bada-badkar-kan-branna-lika-mycket-kalorier-som-en-loprunda) På bilden ligger Julia "Pretty Woman" Roberts i badet och är jätteglad omringad av en massa skum. Många drar säkert en lättande suck och tänker att det var ju skönt så slipper man ut och motionera. Jag tänkte inte så, utan jag tände till och tänkte oheliga tankar som var ungefär "det var väl själve den!!" Jag ska berätta varför... 

Jag läser ganska mycket om träning och kost och gillar olika sidor på Facebook osv. Mycket handlar så klart om att äta "rätt" och vad det är finns det olika åsikter om. Jag läste på Neltlés Matbarometer för 2016 att var tredje svensk i vuxen ålder går på någon form av diet, de flesta handlar om viktminskning eller att förbättra sin hälsa men vissa handlar så klart om allergi. Det finns något som heter UNS, något som var tredje svensk kvinna lider av och som ökar snabbt. Det är en ätstörning som varken är anorexi eller bulimi men har drag av båda, det handlar helt enkelt om en osund fixering vid mat och viktminskning där viktökning ofta skapar ångest. 

Ur mitt högst ovtenskapliga perspektiv är det inte så konstigt att UNS ökar. Det är en himla tjat om kalorier hit och dit, hur man förbränner mest osv. När jag började springa försökte jag hitta sidor om hur man ska äta och mycket handlade om att gå ner i vikt. Om man tränar vill man tydligen gå ner i vikt. Det var precis samma sak när jag började träna med vikter. Det råder dessutom en konflikt mellan löpning och viktträning eftersom löpning anses av vissa vara "nerbrytande" för musklerna, vill man bli en biff ska man inte springa. Samtidigt är inbitna löpare skeptiska till tyngdlyftning, en lätt löpare blir snabbare, typ. Vad ska jag äta som håller på med båda?? Jag har ALDRIG haft som mål att gå ner i vikt, jag har tvärt om gått upp i vikt sedan jag började träna och jag har blivit större. Jag mins en gång på löpbandet när en kvinna frågade mig när jag var klar hur många kalorier jag bränt? Det var inte taskigt menat, men jag blev rätt sur och sa att det skiter jag i och det enda jag räknar är sträcka eller hastighet. 

Vad är då kalorier? Enligt Wikipedia är det "En kalori är ett mått på den energi som krävs för att höja temperaturen i ett gram vatten med en grad Celsius." Kalorier är alltså inga små djävlar med horn som sätter sig på magen, rumpan och låren, kalorier är ingrund och botten energi! Det låter väl inte så farligt?! Livsmedelsverket skriver "Maten vi äter ger oss energi – kalorier – som vi behöver för att leva och må bra. För mycket energi gör oss feta och för lite leder till viktnedgång." 

Många har blivit så besatta av mat att de helt tappar perspektivet, en chokladbit ger ångest och efter den får man göra bot. Jag har själv varit i tassemarkerna för att trilla dit men när min kropp kom kraftigt ur balans efter att jag tränade mycket och fick i mig för lite mat, kände jag att detta är för sjukt! Jag slutade räkna kalorier i en app när jag lärt mig att jag måste äta mycket mer än jag gjorde, men när jag började fundera på att utesluta kvällsmackan ja då rök appen fortare än kvickt! 

Jag har varit med i en grupp på Facebook som ska peppa kvinnor att träna och äta rätt. Mycket är bra med inte allt. Jag lämnade den häromdagen med glädje! Jag har mått dåligt av att kvinnor ska bekänna på "anslagstavlan" vad som gått dåligt men också bra ska jag säga till dess försvar. Där får man lägga upp sin choklad inför domaren och sedan få förlåtelse. Det är naturligtvis inte så, men eftersom jag har det yrke jag har ser jag det som en syndabekännelse som sedan ska förlåtas - avlösning. Ingen blir arg om jag syndat men det är väl fan rent ut sagt att man inte får trycka i sig en kexchoklad som vuxen människa i lugn och ro utan att se det som ett misslyckande!! Många som är med har självdistans men så finns det de som man känner ligger i "farozonen". Jag valde att lämna och så är det, man ansvarar helt för sig själv och sina egna val, man är sällan ett offer i de sammanhangen. 

Så vad har detta med Julias skumbad att göra? Måste vi tjata om kalorier heela tiden? Kan man inte ens få bada utan att tänka på att förbränna, eller sova heller för den delen? Och jag kan lova att många av Julias kollegor inte har badar sig smala, de svälter sig!!! Punkt. Kalorier är mina bästa vänner. Utan dem kan jag inte andas, inte skratta, inte leva. Jag går inte på någon diet, jag äter varierat för det mår jag bäst av. Men jag sticker inte under stolen med att jag tänker på vad jag ger min kropp för näring för att orka träna. Pizza och hamburgare kommer man inte långt på i spåret. Men även jag käkar pizza nån gång och då gör jag det med glädje utan att få ångest. Mitt motto är i detta "ska du äta något onyttigt så gör det och njuut! Ska du ändå bara ojja dig över att du inte borde- ja då kan du lika väl låta bli!" 

Så med denna något spretiga blogg vill jag uppmuntra er att njuta av livet! Ät varierat, rör på er, hitta en livsstil ni trivs med! Och ha koll på er själva och vänner i er närhet när kalorierna har blivit lite väl mycket som små-djävlar. Misstänker du att någon har en ätstörning kan man prata med den personen - det är omtanke även om det kanske inte uppskattas just då! Och jag tänker fortsätta jogga, cykla, gymma och dansa utan den minsta tanke på hur många kalorier jag har bränt - jag dizzar badet för det är inte så jag finner ro i livet just nu. Glöm inte att leva och njuta av livet, var inte så rädda för att göra fel!! Allt löser sig! Våga prova något nytt. Man lever bara en gång och vad vill du göra med den tiden? 

/Ewa-Sofia

Tillägg: Visste ni förresten att 795 miljoner människor i världen har inte tillräckligt med mat! Just nu pågår svenska kyrkans internationellas arbetes "ko-projektet" du kan läsa mer om det på 

https://www.svenskakyrkan.se/internationelltarbete/fastekampanjen och skänk gärna en slant!! 

Kom igen, morsan!!

Idag ska jag skriva om ett ämne som engagerar mig mycket och har blivit allt viktigare för mig med tiden. Det är ett ämne som kan inspirera men också provocera. 

För ett par månader sedan inledde jag en enkel dialog, rent kallprat med en kvinna. Samtalet kom att handla om min handväska. Jag har en väska som syns och den har blivit grund för många samtal - så även den aktuella fredagen. Dialogen slutade med en kommentar från kvinnan "Jag handlade också väskor innan jag fick barn. Men när jag fick barn så fick jag andra värderingar!". Man kan tänka att hon sade det med kärlek i rösten, men nej det gjorde hon inte! Jag svarade att det inte har hjälpt på mig... 

Jag har tänkt mycket på hennes kommentar för den säger något om oss kvinnor! Vissa av oss i alla fall...

När man får barn händer det något med oss - både kvinnor och män. Den där tiden man kanske hade så gott om innan flyttar ofta från en syssla till en annan - dvs ta hand om sitt barn, och i början tar det mycket tid!! För mig var det en stor omställning att få barn, större än jag kunde ana. Vi fick en liten tös 6 veckor för tidigt. Det var en heltidssyssla med att få i barnet mat med sondmatning, pumpning osv. Var tredje timme skulle hon väckas och matas. Dessutom var hon ett kräkbarn. När hon väl fått i sig den dyrbara mjölken kom väldigt mycket av det upp igen. Ständigt gick man runt med blöta kläder med vita fläckar, så en fika på stan fanns inte på kartan! Jag var inte den fräschaste uppenbarelsen förmodligen i mina säckiga mjukisar och nerkräkta tröjor. Så nej, det var inte rosa skimmer alla stunder på dygnet. 

När vi får barn får vi nya värderingar, saker och ting omprövas och livet ändras på olika sätt. Mycket av vår tid kommer att läggas på barnen eller barnet. Vardagen blir lätt ett pussel för att få ihop alla bör och måsten och det blir slitigt för många. Här någonstans i allt detta tappar vi lätt bort oss själva! Det gjorde även jag och det är inte konstigt. När saker och ting har landat kan man komma till en punkt där man känner "nu är det nog, det måste hända nåt annat!" Det kan komma som en krypande känsla och det gjorde det hos mig. När tristessen och tröttheten i vardagen kommer krypande kan man välja hur man ska hantera den.  

Jag ville ha en hobby, något som inte rörde sig kring jobb eller hem. Jag började med zumba och det ledde efter ett par år till löpning och sedan cykel och gym. Jag har nu träning som hobby och lägger pengar på olika träningskläder. Och detta har jag förstått och fått erfara är väligt provocerande för många kvinnor. Varför? Lika så är min handväska provocerande. Varför? 

Låt mig förklara med ett par frågor och kommentarer som jag fått: 

1. "Hur kan du hinna träna tre dagar i veckan?" Jag har inte lagt till timmar på dygnet, det funkar sällan, utan jag har fått priotitera bort vissa saker!! Jag är ingen övermänniska på något sätt. En av de grejerna jag dragit ner på är tex städning och småplockande i hemmet. En annan sak är att jag tittar mindre på TV. I mitt hushåll är vi två vuxna som kan hantera både barn, tvätt och städning mm. Tycker du inte att din partner kan - lär honom/henne! Gör den inte på ditt sätt - spelar det någon roll? Den där egentiden är så viktig. Var benhård inför dig själv att idag är det min träningsdag, eller vad det nu kan vara, även om barnet hellre vill bli nattat av dig. Genom att skaffa sig olika inputs vidgar man dessutom sina vyer och man får något annat än sina barn att prata om med andra. 

2. "Du ser inte ut som en mamma!" Eh, nehe, hur ser en mamma ut? Ja jag sminkar mig och jag vill se bra ut. För min egen skull! Tiden på morgonen framför spegeln är 10 minuters egen helig tid då jag får pyssla om mig själv. Underbart! Jag får inte alls ångest av att visa mitt bleka osminkade ansikte, men av respekt för mig själv vill jag gärna fixa mig om jag ska ut bland folk. Är jag hemma och är ledig, gör jag inte det. Jag är en egen individ och har inte bara identitet som en "mamma" men det är en del av mig! 

3. "Jag lägger hellre pengarna på mitt barn än på en väska!" Klokt! Och lite tråkigt! Varför inte skämma bort dig själv och unna dig själv något fint då och då. Min väska var dyrare än mina tidigare, men jag tänkte att nu när jag är i London ska jag för första gången köpa en riktig väska. Jag har haft den nästan varje dag i 1,5 år och den håller nog till pensionen. Vad sänder vi oss själva för signaler om vi alltid sätter oss själva i sista rummet? Jag köper lite dyrare träningskläder för att det är en enorm kvalitet och funktion. Därför är jag värd en lite dyrare tröja och känner inte att jag hellre lägger dem på en ny möel eller ny duk. Jag unnar mig dessutom massage och kroppsbehandlingar då och då. Det är en investering i min kropp och framförallt själ som ska bära mycket. 

Vad vill jag säga egentligen? De allra flesta av oss har val, det är ovanligt att vi inte har det! Det jag har skrivit om utgår från min situation med ett hushåll med två vuxna som tillhör medelklassen. Men det spelar egentligen ingen roll. Poängen är: gör ett val och var nöjd med det! 

*Vill du vara en som lägger tid och pengar på att styla hemmet - var det och var nöjd med det! Jag tycker sånt är rätt trist och intresserar mig inte. Gå inte och snegla på grannarna som verkar både hinna träna, baka, resa och städa och Gud vet allt! Du vet inte vilka val de har gjort!

*Vill du vara en som ser lite mer "piffig" ut? Ja men piffa till dig lite då och gå inte och deppa! Det behöver inte kosta så mycket pengar, det räcker med ett läppglans eller hårborste. Vill du inte ändra dig? Nej men gör inte det då och var nöjd med det! 

*Vill du ut och träna en gång i veckan? Ja men gör det då! Se till att ta dig tid, den kommer sällan till dig! Om du egentligen inte vill utan egentligen mår bra som det är. Gör inte det då och var nöjd med det!

*viktigast av allt: du är värd att ge dig själv respekt och egentid. Jag är övertygad om att man blir en bättre mamma också då. Vi visar även våra barn att föräldrar också är individer med behov och de kan se olika ut för oss. Det är en självklarhet för mitt barn att både mamma och pappa tränar på kvällar och helger. 

Gör val och var nöjd! Är du inte nöjd? Ändra och tänk om, men bli inte bitter på andra som verkar vara övermänniskor och perfekta - de är sällan det, jag lovar!! Vi gör alla val och de ser olika ut! Och du - bränn offerkoftan!! Den är urtrist och den kväver dig! 

Så heja på alla mammor där ute! 

Ni är bättre än ni tror! Så sträck på er och ge dig själv en spark där bak om det behövs!

Kom igen!Just do it!

/Ewa-Sofia

Äntligen är väntan över!

Det var länge sedan jag skrev och mycket vatten har runnit under broarna. Det nya året började i trötthetens tecken efter en intensiv jobbperiod kring jul. För första gången i mitt liv löste jag ett gymkort och syftet var främst att stärka kroppen för löpningen. Samtidigt tänkte jag att gym nog inte är något för mig, det verkade supertrist, men är det något jag har lärt mig är det att man ska prova först. Men oj vad fel jag hade! Att få tillbringa tid på gymmet är meditativt och riktigt roligt. Däremot var och är löpbandet supertrist. Träning ska vara roligt och därför har jag skippat det och sparar springandet till naturen! 

Tummen upp för gymmet!

Sedan kom influensan och satte stopp. När den väl var borta kom nästa bakslag och satte stopp, med stort P, för all träning. Det så kallade livet kom emellan och ändrade spelets regler. I ett år har träningen varit en självklarhet och ett behov, en källa till glädje och positiv energi. Att inte kunna och inte få träna har varit en prövning. För några låter det kanske som fånigt och fåfängt medan andra förstår precis. Den känslan har varit en helt ny erfarenhet för mig, och i grunden är det ett gott tecken på hur långt jag kommit på bara ett år. 

När hela ens kropp och själ ropar efter positiv energi och kraft, har det varit jobbigt att inte ha tillgång till allt det positiva som träningen ger. Jag har varit arg, sur, ledsen och förbannad! Jag provade att träna för ett par veckor sedan och det gick inte bra, kroppen var inte redo och jag blev så besviken och jag insåg att det inte blir något Lundalopp som jag sett fram emot. Två dagar  senare gjorde jag ett nytt försök och det kändes kul. Men i efterhand kunde jag erkänna att kroppen hade pressats för hårt. 

Jag har faktiskt mig själv, och andra som peppar mig, att tacka för att jag varit i så pass god form. Det har hjälpt mig. Att få veta att jag har "superbra värden" och att det är toppen, är ett kvitto som är guld värt för mig. Jag är faktiskt riktigt stolt över mig själv!! 

OCH idag har jag äntligen fått klartecken att börja träna. Efter flera veckor i väntan är jag så glad att jag vill gråta. Utmaningen blir nu att ta det lugnt, och inte pressa för hårt i rena euforin, utan låta saker och ting ta tid och lyssna på sin kropp med ett ärligt öra! 

Nu har jag inte tid att skriva mer för nu ska jag plocka fram min tant-cykel och ta en runda i byn! Snart åker racern fram...

Vi ses och hörs

//Ewa-Sofia

Dags för något nytt?!

Det var ett tag sedan jag skrev sist och det har väl hänt endel på träningsfronten, eller rättare sagt så har det inte hänt så mycket... Efter semestern har det gått lite trögt. Mitt vänstra ben och muskelfästet i knäet bråkar en del, men jag tänker att det nog ska bli bra med lite massage, stretchning och annat fix och don. 

Jag har gett mig ut i terrängen lite mer och det är jätteroligt och utmanande på ett annat sätt rent fysiskt. Men det största plusset är att naturen är så vacker och varierande att springa i. Det negativa är att det är mörkt i skogen och min fysiska topp är runt kl 20-22. En annan dålig sak med terrängen är att mitt lokalsinne är vanvettigt kasst, och när det är lite för dåligt skyltat går lite för stor del av tiden åt till att tänka och irra runt innan det blir rätt. Men jag tänker mig bortom att jaga bra tid och istället försöker jag njuta av stunden i naturen. 

Zumban som jag har gått på i fyra år har ändrat tid och pusslandet här hemma med att få ihop jobb, träning och dagis mm gör tyvärr att den får stryka på foten ganska mycket denna terminen. Det är synd för jag gillar kombinationen av musik och rörelse. Sedan jag börjat springa är min kondition bättre och även zumban blir jobbigare eftersom jag tar i mycket mer.  

Allt detta har gjort att jag häromdagen bestämde jag mig för att prova springa på asfalt. Jag har dragit mig för det men eftersom mörkret inte är något hinder då fick det bli så. I onsdags köpte jag ett par nya skor och de fick ge sig ut på en liten provtur i byn igår. Jag invigde även min nya sport-bh och jag verkar ha hittat någon som funkar!! Skorna var ljuvliga men jag började nätt för jag kände att det var stor skillnad på hur det kändes i hälsena och framsidan av skenbenet. Idag känns det ok, knäet är lite grinigt men vem pallar bry sig? Alternativet att inte röra sig är värre. Nästa fredag ska jag på massage igen och får prata lite med henne då. Annars funderar jag på att be om lite extra hjälp med löpningen rent tekniskt så jag får väl försöka hitta någon som pallar ta sig an mig... 

I övrigt är det helg och vad som händer då vet jag inte riktigt. För en gångs skull vill jag hitta på något så det blir nog en tur till badhuset med lillan i morgon. Resten står skrivet i stjärnorna. 

Vi hörs, trevlig helg!

Ewa-Sofia

Det är inte mig det är fel på - det är dig!

Det är ju en gammal sliten fras att använda när man ska göra slut med någon "Det är inte dig det är fel på! Det är mig!" Just ordet fel kanske man inte använder, men ni fattar nog vad jag menar. Om man inte använt frasen själv har man säkert hört talas om den. Jag kan väl inte påstå att jag själv har slitit ut frasen men får väl erkänna att den har använts en gång i min ungdom. Någon kanske blir nyfiken och börjar kolla i min vän-lista på Facebook och undrar vem den dumpade är, men den personen finns inte där, så lägg ner eventuella vidare sökningar!!  

Men nu har ju rubriken kastats om till "det är inte mig det är fel på - det är dig!" Vi har en tendens att vända saker in åt oss själva istället för bort från oss. Dvs lägga "skulden" på oss själva istället för någon annan. Jag vet inte om detta är typiskt kvinligt, men det käns lite så utan att jag har minsta belägg för det. Detta inlägg handlar alltså inte främst om att göra slut, utan fenomenet att ta på oss något fast vi kanske egentligen inte borde. När man gör så resulterar det lätt i att man själv får väldigt tunga axlar. Det är i detta sammanhang inte helt ovanligt med djupa och fantasifyllda analyser av varför man är som man är, varför den andre gjorde som den gjorde, sade som den gjorde, inte gjorde som vi tyckte, eller vad det nu kan handla om. Istället borde man kanske tänka "det är faktiskt den andre som tabbar sig, inte jag!" vilket fallet ibland helt krasst är. Men vi är väldigt snabba på att lägga det på oss själva istället. Detta förekommer i alla mänskliga relationer och inte bara i parrelationer. 

Om du känner dig träffad, kan jag inget annat än att uppmuntra dig att sluta göra så! Försök bli bättre på att se vad ditt eget ansvar börjar och framförallt var det slutar. Däremot är det viktigt att inte bli för kaxig och aldrig inse att vi själva kan ha felat. Det gäller tex vid kritik. Man ska lyssna på den men ibland är det faktiskt inte rättvis kritik, och då får man låta det rinna av och inte älta. Samtidigt som man ibland får backa och säga "ok, det var dåligt av mig, jag ska bättra mig!"

En annan sak som är dåligt med att själv ta på sig ansvaret, även om det inte tynger en direkt, är ju att den andre går fri när den egentligen borde få sig ett sanningens ord. Shape up-or ship out! liksom. Dessutom ger man den andre en ärlig chans att bli varse om hur man känner och kan på så vis ändra sig om den vill. Men visst är det skönt att slippa gå in i ett jobbigt samtal och säga vad man egentligen tycker om någons beteende tex.

Men det är så smidigt att säga "det är inte på grund av dig, det är jag" eller "nej tänk inte på det, det är ingen fara, jag klarar mig!" när man egentligen tänker och vill skrika "vad är det för fel på dig egentligen?? Fattar du ingen ting, du skadar mitt hjärta!!" Hur många menar egentligen att det är på grund av en själv som man gör slut? Är det inte pga att den andre inte passar in i ens eget mönster eller så som man hade tänkt sig att den andre skulle vara? Visst, egentligen handlar det om en själv eftersom det är man själv som har "problem med den andre", men den passar liksom inte in i ens box. Jag vet att det finns undantag. Och så finns det undanflykter!

Jag gillar denna bilden, den är så komisk, och jag tänker på olika betydelser när jag passerar den med cykeln (förutom det sim den rent faktiskt betyder)

1: här kan jag själv bryta ihop och sedan gå vidare. Kanske ta en ny väg eller fortsätta. 

2: här kan man tillsammans hamna i en mänsklig relation. 

A) Antingen går man vidare tillsammans B) eller så väljer man skilda vägar "det är dig det är fel på, jag vill inte leka med dig mer". 

Så summan blir väl att vi ska våga frisäga oss själva från onödiga bördor, analyser och spekulationer. Ibland är vi helt enkelt perfekta men inte den andre. Fråga istället för att älta och våga säg din mening! 

Så glöm inte att vara rädda om er och varandra!

//Ewa-Sofia

Två månader senare...

Det är väl ingen som har missat att jag har börjat springa, eller snarare jogga. Den 1 april tog jag min första runda i spåret och jag tänkte berätta vad som har hänt på dessa två månader. (För er som redan är supertrötta på mina inlägg, bilder och samtal irl om träning, kan sluta läsa nu på en gång!)

I mars började jag röra mig lite mer än innan och den 1april tog jag som sagt min första runda i ett par sprillans nya fina  och supersköna skor. Jag varvade min löpning med cykling, zumba och promenader. Även om jag inte var helt otränad, så har löpningen varit, och är (!!) enormt utmanade och jobbig. Det är ett nytt sätt för mig att röra min kropp på. Det har varit en utmaning att känna fysisk smärta och känna det som att lungorna håller på att gå sönder. Men framförallt är varje runda en utmaning för mig själv och mitt psyke. Det är bara jag själv som styr! 

Mina coola Salomon Speedcross 3

De första veckorna var jag ute en gång i veckan men jag kände efter ett tag att om det skulle bli något av detta måste jag komma ut mer. Jag fick lite hjälp med hur jag ska lägga upp träningen och under en vecka, i snart tre veckor, är jag ute tre gånger i veckan. Två onsdagar i rad har jag börjat med zumba och sedan joggat 3 km i lugnt tempo. Alla passen är dessutom olika vilket gör det ännu roligare. 

Jag har varit ute i alla väder och jag har inte gett mig utrymme att tänka "ska jag verkligen ut nu när det regnar?" utan måndag, onsdag och lördag är det träning. Punkt! Regnet har dessutom inte stört mig eftersom jag far mer illa av värme t.ex. Sommaren kommer bli jobbit för mig men det är bara att vänja kroppen. Jag har köpt bra kläder med kvalitet som påverkar träningen och det motiverar mig dessutom.

I söndags hämtade jag mitt senaste inköp - en klocka. Även om jag är en människa som gillar att köpa saker, så var det ett ganska stort steg mentalt för mig att bestämma mig för ja eller nej. Istället för att tänka och känna i ca 2 minuter tog det ett par timmar. Jo jag är impulsiv. En klocka visste jag att jag behövde, men inte hur avancerad. Till sist blev jag övertygad och sade ja. Varför var det ett stort steg? Jo, det handlar om självkänsla. Är jag verkligen så pass bra att jag behöver en sån, är inte den för andra? Nu har jag använt den två gånger och den är helt rätt. Och jag börjar dessutom fatta att jag faktiskt är ganska aktiv och duktig. 

Suunto Ambit3 Run med pulsmätare

Allt har gått så fort att jag inte fattat vilka framsteg jag gjort på denna ändå relativt korta tid. Framsteg fysiskt och mentalt. Jo jag är nu en av dem som tränar regelbundet och får ändra om min självbild. Fysiskt är det också skillnad. Jag känner för varje gång att det går bättre. Jag laborerar och testar mycket för att lära känna min kropp. De senaste gångerna är min trötthet mer kontrollerad och jag har kvar kollen känns det som. Jag har ju inte valt den enklaste banan, men en vacker och rolig. Skrylle är minst sagt backigt, men känslan av att springa i skogen är ljuvlig. Det är lugnt, vackert, fågelsång och ljuvliga dofter. Jag har alltid älskat naturen och nu har jag en anledning att få vara i den lite mer.

Möte med rådjur

Jag lägger in som intervall när jag ska gå och springa. Jag tar mig tex igenom 7 km genom att springa 5 min och gå 1 min. Andningen har jag fått kontroll på och flåsar inte ihjäl mig och "nybörjarsmärtan" i benen är borta. Några av backarna i slutet på 7 km är hemska. Dem tar jag mig upp för av ren vilja och genom att högt heja på mig själv. Jag brukar prata med mig själv i vanliga fall också så det känns naturligt att gasta på mig själv upp för backen. Eftersom jag är ute runt 20:30 är jag oftast ganska själv i spåret dessutom, så folk behöver inte ta ställning till om jag är galen eller inte. 

Löpningen har kommit in i mitt liv för att stanna tror jag. Det är kul och jag längtar till varje pass. Det roligaste passet är på lördagen då jag springer 7 km för det känns som att min styrka ligger i att jag är mer uthållig än snabb. Men mina ben blir starkare och konditionen bättre och jag får mer kraft i stegen. Jag övar mig i att inte tävla mot mig själv hela tiden, eller snarare ställa för höga krav, och på så vis döda glädjen. För det är en sann glädje även om det är jobbigt och slitigt men jag klarar det!! Sist tänkte jag "tänk om jag aldrig klarar att springa 7 km utan att gå de där snuttarna? OCH? Du är ju ute nu och det är skitbra!!" Så går mina samtal med mig själv... Jag har dessutom sagt att jag ska springa Tjejmilen nästa år, så jag har lite att kämpa för. 

Jag vill tacka alla som puschar mig, hejar på och stöttar. Det är era hejjarop och likes som jag har i ryggen när benen håller på att lägga av i backarna eller när jag bara ska hålla ut i 30 sek till. 

Det var nog allt för idag! Men var inte oroliga, det lär bli fler inlägg!! 

/Ewa-Sofia

Tack, eller nåt, för komplimangen!

Detta med komplimanger är intressant och jag har haft anledning att fundera på det sista tiden och sista veckan. Och det handlar framförallt om att få komplimanger för sitt utseende. 

Jag tycker om att få komplimanger, även om man kanske inte kan tro det. Jag är faktiskt lite blyg av mig och blir lätt lite generad om jag får en komplimang, annars är jag rätt kaxig av mig. Jag erkänner att jag är ganska fåfäng, jag vill se bra ut och jag gillar kläder. 

Sedan ett par månader har jag börjat träna lite mer, och jag tränar minst 3 gånger i veckan, fast olika intensivt. Jag är just nu helt inne i löpar-träsket och tycker att det är vansinnigt roligt! Det har gjort mig avsevärt mycket piggare och jag känner mig fräschare. Det har också fått viss effekt på min kropp, framförallt mina ben. Men jag är fortfarande lite "rultig" här och var, och det är som det ska! Jag tränar inte för att få en snyggare kropp utan för att må bra. Sedan är det ju kul att det påverkar kroppen också. Så med en bättre känsla i kropp och själ har följden blivit den att jag känner mig snyggare, jag tillåter mig själv att glittra. Man skulle nästan kunna säga att jag känner mig lite som de där glittrande vampyrerna i Twilight. 

Jag har fått endel "normala" sofistikerade komplimanger, och det är ju kul. Bara en kommentar i förbifarten liksom som värmer och jag kan ärligt och uppriktigt säga ett tack till den personen. Jag slår inte bort det, utan tar emot kommentaren. Jag har övat mig! Men i onsdags fick jag en komplimang som gjorde mig förbannad. Jag kände mig (håll i er, för nu använder jag ett ord som jag tycker missbrukas) kränkt. Jag kände mig kränkt!!! Jag gick ute i ett ärende på jobbet, prästskjorta och allt, när plötsligt en man i min ålder, som låg och knackade sten med sin kollega skrek efter mig "Åh, fy fan vilka lår du har!!" Han sade inte det som något negativt utan som en komplimang. Blev jag glad? Nop, jag stampade vidare och tvingades passera karlen ytterligare två gånger. Det är ju märkligt att när man i normala fall är rätt slängd i käften, som man säger i Skåne, får hjärnsläpp. Hade jag inte haft jobbekläder hade jag förmodligen tillåtit mig att säga något riktigt dumt på tillbakavägen, men nu teg jag och kom istället på en massa saker i efterhand som jag skulle sagt. Dessutom insåg jag att rubriker som "stenläggare knäad av präst" inte var så lyckat. Men jag blev uppretad på riktigt! 

Jag är kanske otacksam, jag borde kanske känna mig glad, men det gör jag inte. Killen borde gå en charmkurs om han nu velat berömma mina ben. Han hade kunnat säga det till mig utan att skrika bakom ryggen på mig så att det hördes över halva stan. Men han ville naturligtvis också göra sig lite rolig inför kollegan. Det värsta är nästan att min direkta tanke var att jag aldrig mer ska ha den kjolen på mig, men då sade en kär kollega till mig på skarpen. Tack för det!!! 

Jag är extremt känslig för att få komplimanger vid fel tillfällen. Jag vill tex inte bli presenterad som en ung vacker kvinna i jobbsammanhang. Det får mig att känna mig korkad, och det är jag inte! Jag är kompetent och så råkar jag se ut på ett visst sätt. Många av oss som jobbar med yrken som är offentliga eller uppfattas som lite spännande och mystiska, som uniform-yrken, får nog ta ganska mycket sånt här och folk tar sig också friheter att kommentera. Hur många har sagt till sin bankman tex "jag trodde inte att bankmän kunde vara så vackra!"? Jag har inte gjort det... Och vad säger man tillbaka liksom?? 

Jag vill också säga att det inte bara är vi kvinnor som hamnar i liknande situationer. Jag har hört många historier om hur mina kollegor som är män, också får "stå ut" med vissa saker. Jag lovar att det inte är smickrande att få sig ett nyp i baken efter en begravning. Hade detta hänt en kvinna hade man kanske reagerat starkare. När männen drabbas tänker vi lätt att "ja, ja, det är sånt som händer" och så skrattar vi bort det. Men det är inte okay! 

Så vad vill jag säga med detta? Jo, vi kan gärna ge varandra komplimanger, vi borde dessutom vara mer generösa, för vi mår bra av det! Det känns gott att göra någon glad och det är gott att bli glad och få en fin komplimang. Jag tänker också på komplimanger nu som kan handla om nåt som någon gjort bra eller berätta hur fin människa vi tycker någon är! Men vi kanske ska ställa oss frågan om min komplimang gör den andre glad, eller gör den att den andre blir obekväm, kanske man ska stå över och hålla sina tankar för sig själv. 

Och för det andra, lägg av att vråla efter folk!!! Vad det än handlar om, lägg av!!!

Så jag säger tack och hej för idag, och jag tänker fortsätta att tillåta mig själv att glittra!! 

Tillåt dig själv att glittra du också!