Mitt i naturen

Jag har så länge jag kan minnas varit mycket förtjust i olika former av naturprogram, både sådana som handlar om djur och natur och de med lite mer vetenskaplig touch med geologi tex.

Jag kan fortfarande känna den mysiga känslan när signaturmelodin till Ett med naturen började, som sedan blev Mitt i naturen. Då visste man att det var dags att krypa upp i soffan och insupa kunskapen. Jag vet inte hur gammal jag var när jag började titta men jag var nog runt 4 år kan jag tro. Jag har ett minne av, eller en känsla av, att man faktiskt fick se lite djur då och då och fick del av en kunskap och insyn i djurens liv som jag sedan har burit med mig.

Men det har hänt något på senare år. Nu är det inte en mysig upplevelse för mig längre utan ett irritationsmoment utan dess like. Jag klarar knappt av att se programmet längre och det känns som att något har tagits ifrån mig. Detta program handlar snarare om programledarens upplevelse av naturen. Jag vill nu passa på att säga att jag inte har något emot Martin Emtenäs.

Ett program som t.ex. ska handla om vildsvin, börjar med att vi får följa med Martin och kameramannen ut på sin resa mot målet.  Här får man följa med på deras tur i bilen (jättekul att se folk köra bil, underbar TV). Sedan ska de tjata med en folkskygg expert som knappt får vara med i bild eftersom kameramannen, jämt och ständigt zoomar in Martin och hans olika reaktioner. Sedan ska de gå till ett spaningsställe där de ska fika och installera sig. När de är 5 minuter kvar kanske man får se ett svin, och här syftar jag på djuret gris. Men eftersom kameran ständigt är riktat mot Martin är de ju inte så lätta att fånga med kameran. Men jo i ungefär 10 sekunder fick vi skymta en gris och sedan var tyvärr programtiden slut. Har jag missat något eller är det inte så att det finns något som heter klippning och redigering? Hur tänker de som klipper ihop detta program? Om man nu inte lyckades få med det djur man tänkt filma, kan man väl skippa det avsnittet och filma en mask eller något, som bör vara ganska lätt att hinna med att filma. Varje program har ungefär samma upplägg och hag har många gånger funderat på att ta tiden på hur stor del av programmet som man faktiskt kan få se ett stackars djur.

Jag är medveten om att det förra veckan började en ny säsong med delvis ny programledare men efter ett par minuter med deras "fågelskådning" gav jag upp. 

Jag säger bara en sak: Det var bättre förr...

Dags för omvärdering...

Det finns vissa arbetsuppgifter som jag tycker är roligare och mer stimulerande än andra, så tror jag att det är för de flesta av oss. Det är inget konstigt med det.

Jag har en uppgift som jag alltid bävar lite inför, något som jag så länge jag kan minnas har känt lite "suck och stön" inför. Men något har hänt. De senaste veckorna har jag märkt en viss förändring hos mig själv. När uppgiften närmat sig har jag liksom försökt få igång mig själv och sucka lite extra, men jag har liksom inte kommit in i den rätta omotiverade stämningen.

Idag var stegen lite lättare och sinnet lite gladare, och mitt under pågående akt upptäcker jag hur min fot svajar upp och ner och ett brett leende har klistrat sig fast på läpparna. Jag tänker för mig själv "Oj, vad har hänt? Är det så att jag tycker detta är lite trevligt? Där ser man." Jag kunde bjuda lite på mig själv och skoja till det utan att för den delen känna att jag har gjort våld på mig själv och min egen stolthet.

Ibland fastnar vi i invanda mönster och tankebanor som gör att vi liksom redan från början har gått in i ett tänkt, lagt oss själva i en viss fålla. Det krävs faktiskt en del av en själv att omvärdera, även om det "bara" inbegriper en själv. För frågan är vad det gör med mig själv? Bilden av mitt eget jag? Min egen image och varumärke? när jag utmanar mig själv.

Det krävs en gnutta mod för att öppna ögonen och våga omvärdera den värld, även tankevärld, som vi lever i. Men så länge vi lever kan vi möta varje dag med nya ögon och det är faktiskt så att varje dag är en möjlighet till nya utmaningar och förändringar.

Så frågan är: Är det dags för en omvärdering? Ja, jag skulle tro det, i alla fall för min del... Hänger du med?

Berocca

Jag vet inte om det är någon mer där ute som till varje frukost dricker ett glas stärkanske, apelsinsmakande Berocca Performance. Det är ett kosttillskott som ska få hjärnan att "Sharpen up". På hemsidan står det om Berocca "Your every day secret weapon to help you think smarter and act faster".

Vissa dagar, dagar som denna, känns detta som rena skämtet. Dagar när hjärnan konstant tyngs ner av jordens dragningskraft och dras mer till närmaste bänkskiva för att få sig lite vila. Annars har jag märkt en tydlig skillnad sedan jag började med detta kosttillskott på så vis att jag är piggare och mer snabbtänkt än vanligt - otäckt kan man tycka, men sant.

Men något har hänt, idag har denna effekt uteblivit tydligen. Jag undrar om jag borde börja med Berocca Boost istället som även innehåller koffein som ska få en riktigt alert och ge mig "En riktig kick när du behöver det". Eftersom jag är lagd åt det snåla (eller ekonomiska hållet) köper jag inte boosten eftersom jag dricker kaffe. Boosten är nämligen några kronor dyrare förstår ni... 

Men nu sitter jag här på mitt kontor och längtar efter den gröne lille ninja-gubben som ska komma smygande längst golvet, och när jag minst anar det - ge mig en spark i baken och efterlämna ett fotavtryck på skinkan där det står "Boost".

Du kan se reklamen här http://beroccaboost.se/scripts/pages/sv/tv_ad.php

Historien bakom bloggen

Efter ganska lång tids påtryckning från några av mina kollegor, har jag startat denna skrivblogg. Det blev ingen videoblogg som kanske var det ursprungliga önskemålet.

Varför? kan man undra. På eftermiddagsfikan ca 14:30 kommer det ganska ofta ett utspel från min sida där jag klagar på något, eller snarare tar upp ett fenomen, något som har hänt eller något jag har gått och tänkt på. Eftersom jag har ganska lätt för att bli engagerad och elda upp mig själv, uttrycker jag mig där efter med gester och "olika" röster beroende på hur pass engagerad jag blivit. Efter ett sådant utspel har då detta önskemål om videoblogg kommit.

Om någon utifrån skulle iaktta mig skulle den personen kanske undra vad jag pysslar med (det är fullt förståligt) och sedan konstatera att "det var väldigt vilken arg och bitsk person". Men så är det inte. Jag gör detta med glimten i ögat och är också mycket väl medveten om mitt beteende och mitt ordval. Under dessa utspel är det tillåtet att skratta åt mig, vilket de också gör, och detta spär naturligtvis på min energi, och jag kan fortsätta.

Anledningen till att jag valt att namnge bloggen till "Vad är väl en dag på slottet" är just en påminnelse om att vi ibland tar oss själv på lite för stort allvar (läs inlägget med samma namn). Om vi bjuder på oss själva lite mer så blir det så mycket roligare, det tycker i alla fall jag. Men det är klart, varje människa har sin gräns när man inte vill bjuda på sig själv mer, så även jag. För att ta ytterligare ett exempel på hur kul det blir när vi bjuder på oss själva, så tänker jag ta ett från min syster (som jag vet kommer läsa detta). På min prästvigningsdag satte hon sig i fel kyrka. Hur är det möjligt? Inte alls svårt, inne i Lund finns två stora kyrkor och ser man en stor kyrka så går man väl in och sätter sig och väntar. Men eftersom hon även är kvicktänkt, fattade hon att hon kommit fel och gick till domkyrkan istället. Underbart!!! Nu hade hon kunnat välja att skämmas eller som hon nu gjorde, bjuda oss andra på ett gott skratt.

Varför har jag valt en orkidé som bild och inte ett porträtt, är det för att jag är vacker som en blomma? Självklart. Nej, det är inte därför (menar inte att jag är o-vacker). Blomman på bilden säger något om mig, nämligen att jag fullkomligt älskar orkidéer och den specifika blomman på bilden är min lilla älskling. Jag vet att det är lite knäppt men du - det bjuder jag på!

Trevlig helg!

Hur ska det gå?

Det händer inte helt sällan att människor frågar hur gammal jag är. Senast igår hade jag ett telefonsamtal i ett jobbärende, där personen i andra änden frågar, eller snarare lägger fram ett påstående "Du är inte så gammal va?" "Tja' allt är ju relativt, snart 30 år" svarade jag. Jag kände mig ganska mogen, erfaren och lite vis när jag svarade, till och med lite nöjd. "Det var ju kvicktänkt Gudmundsson" tänkte jag för mig själv. "Tänk att jag snart är 30 bast. Det är ju inte klokt, när hände det?" "Ja, ja, du ska säkert klara det" kontrade personen med (syftade på en kommande arbetsuppgift  jag skall utföra) "Det gör jag säkert" svarade jag. När jag lagt på tänkte jag "Vad sade människan egentligen? klart jag klarar det, detta är mitt jobb" Och där var det kvicktänkta som bortblåst.

Jag ställer mig följande frågor:
1. Varför kan man inte, förlåt JAG, komma på de rätta svaren i rätt stund? Varför kan de inte komma på en gång? Är det den Helige Ande som driver med mig och tänker att "detta är så lätt att det får du fixa själv!"

2. Varför hänger jag upp mig på saker som en person kanske bara sade så utan att mena det som kritik? Men hur ofta säger man till en opereande läkare "denna uppgiften klara du säkert!" (om det är en vanlig rutinoperation). Det förutsätter man liksom och det låter dessutom ganska nedsättande i mina öron.

Bara för att man är ung betyder inte det att man är oerfaren. Kommentarer som denna eller liknande naggar min stolthet i kanten. Hur ofta säger man till någon "Ursäkta, du är ganska gammal, va?!" Underförstått, kan du se? Kan du höra? Kan du klara av att hålla balansen? Kommer du dessutom ihåg att komma till avtalad tid och plats? När ska vi börja se varandra som människor och jämlikar och se bortom kön och ålder?
Men den stora frågan är "Hur ska det gå?" Ja, det vet vi inte förrän nästa vecka...

Som avslutning på det kan ni lyssna på Melissa Horns låt med samma titel http://www.youtube.com/watch?v=o6X22__qP8U

Krama dig

Har ni hört Björn Skifts låt Krama dig? Om inte kan ni gå in på länken och lyssna  http://www.youtube.com/watch?v=RHoP8FWgdOE

Vi lever i ett land där kramar har blivit vardagsmat. Vi kramas till höger och till vänster, vi behöver inte ens känna personen vi kramar.

Det finns olika sorters kramar, här är tre men det finns fler:
1. Den slappa kramen där man knappt orkar lägga armarna om den andre, den ska inte vara hård utan slapp och ganska oengagerad. Helt meningslös enligt min mening och nästan lika obehaglig som ett kallt slappt handslag.

2. Handslag som efterföljs av ryggdunkande, vanligt förekommande bland män.

3. Den rejäla "hårda" och engagerade kramen där man omfamnar den andre med båda armarna. Betoning på "Ska det vara så så ska det vara ordentligt". Det är denna som jag föredrar när jag nu vill kramas.

Jag har vid ett flertal tillfällen fått anledning att fundera över detta kramande av den anledningen att jag är en person som inte alltid vill kramas. De personer jag kramar gör jag det för att jag vill. Det betyder inte att ni stackare där ute som inte har fått en kram av mig, inte är omtyckta av mig. Frukta icke, så behöver det inte alls vara. Det kanske inte känns rätt för mig helt enkelt. Jag har vänner som jag bara tar i hand med för det blir så galet när vi kramas, men är lika älskade av mig ändå.

Anledningen till att jag inledde med Skift låt Krama dig är för att jag ibland upplever det som att vi anser oss ha rätt att krama en annan människa oavsett om hon egentligen vill det. Eftersom jag på ett sätt är en offentlig person så finns det dem som tycker att de känner mig och därför har rätt att krama mig. Jag anser att en kram ska vara ömsesidig. Varför vill man förrästen krama en person som ser halvt skräckslagen ut när man kommer med utsträckta armar för att riktigt ta till Boa-kramgreppet? Det är helt obegripligt för mig. Men människan är ju ett mysterium.

Många anser sig även att ha rätt att krama andras barn, "för det tycker ju barn om" eller inte... Det är ganska overkligt att som förälder behöver säga till en annan vuxen människa att mitt barn inte vill krama dig. Det handlar om respekt i mina ögon. Respekt för den andra människans rätt till sin egen kropp. Nej jag är inte en typisk feminist utan behå och med röda strumpor, utan jag är en människa som kan bli lite illa till mods av kramar.

Vad vill jag då säga med detta? Kramar är underbara, fantastiska men de kan också bli så fel. Vi lever i ett individualistiskt samhälle där alla får vara som de vill, men ändå så är vi i en stor flock och när en i flocken, eller ett par, säger "nej tack" blir det lätt lite panik och förvirring och vi tolkar genast det hela som kritik mot en själv. "Vad är det för fel på mig eftersom jag inte får en kram?" "Nej, det handlar inte om dig, det handlar om mej". Så dagens undran: Vad är det för fel på det gamla hederliga handslaget?

Kramizzar (för säkerhets skull...)

"Vad är väl en dag på slottet?"

"Vad är väl en dag på slottet?". Det är namnet på min nystartade blogg.

Den uppmärksamme undrar kanske om detta syftar på Askungens ord som vi, i alla fall vi som är runt 30 år och äldre och som har suttit nersjunkna i sofforna framför Kalle Ankas jul och förväntansfullt sett de korta tecknade inslagen, kanske först tänker på. Den som är ytterligare lite mer uppmärksam kanske tänker "men vad pinsamt, hon har skrivit fel! Askungen säger ju 'Vad är väl en bal på slottet?'" Grattis till dig!

När jag var liten gillade även jag, som så många andra flickor prinsessor. (Om det är någon kvinna där ute som känner att hon felaktigt har blivit instoppad i ett fack och inte alls känner igen sig, ber jag som ursäkt.) Den bästa snutten i Kalle Ankas jul var ju därför Askungen när hon får sin vackra klänning uppsydd av de små kvittrande mössen. Det faktum att de stackars små mössens vackra klänning har fotoshopats eller sytts om innan Askungen får se den, kan vi ta en annan gång.

I flera år levde jag i villfarelsen att Askungen, där hon sod i fönstret och drömde, suckade och längtande blickade bort mot slottet sade "Vad är väl en dag på slottet?" Men så hände det, den stora chocken kom. En håltimme på gymnasiet satt jag och ett par kompisar och fikade, och av någon anledning citerade jag min idol varmed en killkompis säger, med förvirrad blick (eftersom han inte visste om jag skojade) "hon säger bal". Ögonen svartnade, allt blodet försvann från mitt huvud och benen vek sig. Okej, det var kanske en liten överdrift. Min första reaktion var naturligtvis att förneka detta nonsens och påtala att han hade fel. Men tillslut, efter många personers övertalning insåg jag, att jag under alla dessa år har jag levt i en slags lögn. Ni kanske tycker att detta är trams men för mig var det ett viktigt ögonblick i mitt liv, om än otrevligt. När jag ser Askungen idag kan jag störa mig på att hon säger fel. Det heter ju "Vad är väl en dag på slottet"...

Vi lever alla våra liv i vår egen värld och i vår egen sanning. Ibland händer det saker som skakar om oss, ibland ända in i själen. Det som en gång var min sanning visar sig plötsligt vara felaktig. Genom hela livet får vi omvärdera oss själva, våra liv och våra sanningar. Vi vet aldrig helt och fullt en annan människas historia, hennes tankar och hennes innersta väsen. Därför bör vi vara aktsamma om varandra och ibland tänka en extra runda på hur vi bemöter och behandlar vår medmänniska.

Jag vill ändå skänka en tacksamhetens tanke till min klasskamrat som öppnade mina ögon. Är man 16 år är det dags att se sanningen sådan den är - i alla fall när det handlar om Disneyfilmer. Det faktum att det finns ett annat citat som är 10 gånger pinsammare än detta och och som kommer från Djungelboken, håller jag för mig själv ett tag till...