Hur ska det gå?

Det händer inte helt sällan att människor frågar hur gammal jag är. Senast igår hade jag ett telefonsamtal i ett jobbärende, där personen i andra änden frågar, eller snarare lägger fram ett påstående "Du är inte så gammal va?" "Tja' allt är ju relativt, snart 30 år" svarade jag. Jag kände mig ganska mogen, erfaren och lite vis när jag svarade, till och med lite nöjd. "Det var ju kvicktänkt Gudmundsson" tänkte jag för mig själv. "Tänk att jag snart är 30 bast. Det är ju inte klokt, när hände det?" "Ja, ja, du ska säkert klara det" kontrade personen med (syftade på en kommande arbetsuppgift  jag skall utföra) "Det gör jag säkert" svarade jag. När jag lagt på tänkte jag "Vad sade människan egentligen? klart jag klarar det, detta är mitt jobb" Och där var det kvicktänkta som bortblåst.

Jag ställer mig följande frågor:
1. Varför kan man inte, förlåt JAG, komma på de rätta svaren i rätt stund? Varför kan de inte komma på en gång? Är det den Helige Ande som driver med mig och tänker att "detta är så lätt att det får du fixa själv!"

2. Varför hänger jag upp mig på saker som en person kanske bara sade så utan att mena det som kritik? Men hur ofta säger man till en opereande läkare "denna uppgiften klara du säkert!" (om det är en vanlig rutinoperation). Det förutsätter man liksom och det låter dessutom ganska nedsättande i mina öron.

Bara för att man är ung betyder inte det att man är oerfaren. Kommentarer som denna eller liknande naggar min stolthet i kanten. Hur ofta säger man till någon "Ursäkta, du är ganska gammal, va?!" Underförstått, kan du se? Kan du höra? Kan du klara av att hålla balansen? Kommer du dessutom ihåg att komma till avtalad tid och plats? När ska vi börja se varandra som människor och jämlikar och se bortom kön och ålder?
Men den stora frågan är "Hur ska det gå?" Ja, det vet vi inte förrän nästa vecka...

Som avslutning på det kan ni lyssna på Melissa Horns låt med samma titel http://www.youtube.com/watch?v=o6X22__qP8U