Vi lever i ett land där kramar har blivit vardagsmat. Vi kramas till höger och till vänster, vi behöver inte ens känna personen vi kramar.
Det finns olika sorters kramar, här är tre men det finns fler:
1. Den slappa kramen där man knappt orkar lägga armarna om den andre, den ska inte vara hård utan slapp och ganska oengagerad. Helt meningslös enligt min mening och nästan lika obehaglig som ett kallt slappt handslag.
2. Handslag som efterföljs av ryggdunkande, vanligt förekommande bland män.
3. Den rejäla "hårda" och engagerade kramen där man omfamnar den andre med båda armarna. Betoning på "Ska det vara så så ska det vara ordentligt". Det är denna som jag föredrar när jag nu vill kramas.
Jag har vid ett flertal tillfällen fått anledning att fundera över detta kramande av den anledningen att jag är en person som inte alltid vill kramas. De personer jag kramar gör jag det för att jag vill. Det betyder inte att ni stackare där ute som inte har fått en kram av mig, inte är omtyckta av mig. Frukta icke, så behöver det inte alls vara. Det kanske inte känns rätt för mig helt enkelt. Jag har vänner som jag bara tar i hand med för det blir så galet när vi kramas, men är lika älskade av mig ändå.
Anledningen till att jag inledde med Skift låt Krama dig är för att jag ibland upplever det som att vi anser oss ha rätt att krama en annan människa oavsett om hon egentligen vill det. Eftersom jag på ett sätt är en offentlig person så finns det dem som tycker att de känner mig och därför har rätt att krama mig. Jag anser att en kram ska vara ömsesidig. Varför vill man förrästen krama en person som ser halvt skräckslagen ut när man kommer med utsträckta armar för att riktigt ta till Boa-kramgreppet? Det är helt obegripligt för mig. Men människan är ju ett mysterium.
Många anser sig även att ha rätt att krama andras barn, "för det tycker ju barn om" eller inte... Det är ganska overkligt att som förälder behöver säga till en annan vuxen människa att mitt barn inte vill krama dig. Det handlar om respekt i mina ögon. Respekt för den andra människans rätt till sin egen kropp. Nej jag är inte en typisk feminist utan behå och med röda strumpor, utan jag är en människa som kan bli lite illa till mods av kramar.
Vad vill jag då säga med detta? Kramar är underbara, fantastiska men de kan också bli så fel. Vi lever i ett individualistiskt samhälle där alla får vara som de vill, men ändå så är vi i en stor flock och när en i flocken, eller ett par, säger "nej tack" blir det lätt lite panik och förvirring och vi tolkar genast det hela som kritik mot en själv. "Vad är det för fel på mig eftersom jag inte får en kram?" "Nej, det handlar inte om dig, det handlar om mej". Så dagens undran: Vad är det för fel på det gamla hederliga handslaget?
Kramizzar (för säkerhets skull...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar