Levande ord!

-Vad handlade dagens predikan om? Frågar ett par konfirmander efter mässan.

-Tja, vad mins ni? Var det något speciellt som ni tänkte på?

-Den handlade om döden! Säger en. 

-VA?? Ja, jo det gjorde den ju också! 

Det är så fascinerande med ord. Man vill förmedla  en sak som sändare, men mottagaren hör något annat. Eller tar kanske fasta på en mening som man bara slängde in i förbifarten. Dagens tema på min predikan var Vägen till livet och därför blev jag lite ställd. Visst talade jag om döden också lite kort, men jag passade tex också på att trycka in några meningar om träning också, som något som gör oss gott i livet, men det var inte det som fastnade. Den andra personen hade hört att jag talade om liv. Det var inte en 5poängare jag höll idag, typ en 3a, inte botten, men ändå så pass "låg" att jag kände mig lite besvärad av att ha en präst i bänken. 

Man ska inte läsa predikningar, för de är skrivna för ett möte här och nu. Jag blir ofta förvånad när man slängt ihop något i sista stund och man liksom våndats över hur dåligt det är, man nästan skäms när man ska uttala första meningen och vill bara säga "Nej, idag blir det ingen predikan, den är för dålig, sorry!" Men det är nästan alltid de gångerna någon, ofta helt oväntad eller okänd, kommer fram efteråt och säger "Tack! Det du sade om X talade precis in i mitt hjärta!" Det är så märkligt, och glädjande. Eller ännu konstigare när man får en kommentar som "Jag gillar det du sade om X" och så tänker man, helt ställd och förvirrad "Det sade jag INTE!!" Och så skyndar man in i sakristian och läser igenom predikan igen. Som sagt, levande ord... 

Så det är inte allls konstigt att någon uppfattade att min predikan, som jag tyckte hade fokus på liv, handlade om död. Inledningen gjorde det, och det var förmodligen också där som den personens tankar dröjde sig kvar och spann vidare.

En författare kan ha en tanke med en bok, men det är egentligen först hos mottagaren som den blir till och får liv. Där har man liksom blivit maktlös på ett sätt som sändare. Därför är jag alergisk mot predikningar som slutar med den klassiska frasen "Idag har predikan handlat om X" för jag som åhörare har redan kommit fram till vad den handlade om för mig, och det kanske inte alls var det som predikanten främst ville förmedla. 

Nu kan man ju problematisera detta, som allt annat, och säga att det ju finns de som tolkar en helt galet och går hem och gör ett brott. Tja, då tycker jag att det var en feltolkning av vad jag sagt. Det finns ju gränser. 

Men palla hålla på och problematisera en söndagskväll i april när koltrastarna sjunger på taken, utan istället låter jag mig fascineras av levande ord... Och fågelsång! 

/Ewa-Sofia

Längtan

Har du längtat efter någon eller något någon gång? Självklart har du det! För det är väl något vi alla gör i olika hög grad och vid olika tillfällen och under olika lång tid. 

Vi kan se på längtan med olika ögon. Antingen är det längtan till något/någon. En längtan som pirrar, som sporrar och driver oss framåt. Som får oss att nästan trippa på tårna. Det är en längtan som är positiv och ger energi. 

Men så finns det en längtan efter något. Jag vet inte om det är korrekt att skilja på det på det sättet rent språkligt, utan jag är ute efter känslan. Denna längtan är inte så positiv för den dränerar, gör oss kanske håglösa och vi kan känna oss allmänt missmodiga. 

Och i skrivande stund kommer jag på en tredje känsla runt längtan, och det är den som nästan gör oss lite tokiga. "Ååå, så jag längtar, jag blir gaalen". Den är mer frustrerad. 

Jag känner olika inför längtan. Min mamma brukade säga att "det är nyttigt att längta lite ibland!", när jag skulle vara borta från henne ett lite längre tag. Jag avskydde när hon sade det, för jag visste att jag inte skulle längta på ett förväntansfullt sätt, utan jag skulle sakna henne. För längtan kan gå över i saknad och det är enligt mig inte en positiv känsla, det är ju en gnagande känsla av avsaknad, som ett slags tomrum som vill fyllas. Därför blev det en krock när hon sade så, för jag kände en läntan som är som saknad och inte pirr. 

Vad vill jag ha sagt med detta? Vi kan göra något med vår längtan, vi har som människor näst intill alltid ett val och vi kan hantera känslor och situationer på olika sätt. Man kan sitta och undra varför folk inte hör av sig eller så lyfter man luren själv. Gör något av din längtan istället för att låta den rinna iväg. Tillåt dig att känna den underbara känslan av att längta efter/till någon men glöm inte stt stilla din längtan (om det är möjligt). Tillåt dig själv att erkänna för dig själv och för någon annan att "jag längtar efter dig". Det låter kanske "smörigt" men det behöver inte vara det. Man längtar kanske efter att lära sig något nytt, avsluta något eller vad det nu kan vara. Gör det då!! Om du inte kan, vad är det som hindrar dig och hur kan du få bort eventuella hinder? Ofta sitter många av hinderna bara i våra hjärnor, men det finns naturligtvis riktiga hinder också. 

Längtar jag i denna stund? Absolut!! och det är rätt gött att ha något att sträva för och kämpa för. Det är inte så dramatiskt som det låter, utan det är det lilla i vardagen som räknas. En människa som man längtat efter som man får träffa, om än så bara för en liten stund, är ju fantastiskt. 

Så våga längta och våga stilla din längtan! Låt inte pirret försvinna!

Många har längtat efter våren och nu är den här! Så gå ut möt våren istället för att längta efter att det ska bli sommar... 

Bamse - Världens bästa ledare?

Jag har en dotter som snart är 5 år och hon är väldigt glad för Bamse. Det har hon varit sedan hon var mycket liten. Det började med filmerna, kompletterades med serietidningen Bamse för de minsta och nu sedan knapt ett par år den vanliga tidningen. Nu kollar hon inte så mycket på filmerna, tack och lov!! Det är ju så att vi vuxna gärna varierar filmvalen men det gör ju inte små barn. Var enda replik och scen ska nötas in tills man kan precis allt utantill! Barnen jublar och föräldrarna längtar efter variation. Men jag är ändå tacksam för detta, för tiden med samma filmer lärde mig att läsa en vanlig roman utan att tappa fokus. Sova till filmer kunde jag redan innan. 

Bamse är mysig, jag ska inte såga honom, bara lite... Det är något med Bamse som skaver i mig. Jag är inte pk direkt utan min dotter får vara rosa och jag älskar prinsessfilmer även om de innehåller stereotypa könsbilder mm. Men jag stör mig på Bamse som ledare. Med ledare menar jag naturligtvis inte chef, utan det finns ledare i alla grupper. Man kan ta en ledarroll eller få den tilldelad, uttalat eller outtalat. Under min ledarskapsutbildning fick vi välja att anslysera en person/karaktär i en film eller bok. Jag valde mellan Bamse och Harry Potter men det blev Harry istället. 

Det som skaver med Bamse är:

Han gör nästan allt själv. Han är kass på att delegera. Han springer runt och lyfter bilar (efter att han dunderladdat sig, annars är han inte mycket till hjälp), räddar vänner ur nöd mm. Det är jättebra (!) men tänk om den där rädde Lille Skutt t.ex. kunde få växa lite som kanin och få lite bättre självförtroende. Det finns barn, och vuxna, som är som Lille Skutt. Varför inte klappa Lille Skutt på axeln, och få honom att slappna av lite, istället för att rädda honom jämt. Jag tror minsann kaninen är lite curlad. Han har hållt på att varit rädd i över 40 år nu den kaninen...

I Boken Jul på kullarna, är Lille Skutt förfärad överatt  behöva åka till Gluff Gluff på Dunkelbärget för att hämta in önskelistan till tomten. Bamse kommer naturligtvis till Lille Skutts räddning och tar fram skidorna och åker själv. Jättesnällt! Eller dumt. De kunde åkt tillsammans så slipper Lille Skutt vara rädd nästa år på jobbet. Vi snackar arbetsmiljöproblem! Lille Skutt är ju brevbärare. 

Som sagt, jag gillar Bamse!  Han är en bra kille, eller björn, och dessutom får han ihop livspusslet, verkar det som, i egenskap av make och pappa till fyra kids. Det finns väl ingen som är perfekt, inte ens Bamse. Han är för snäll! 

Att få växa som människa är fantastiskt. Det är genom att utmana oss själva, och bli utmanade, som vi växer. Om någon ständigt kommer till ens hjälp och löser alla problemen står man förmodligen kvar och stampar på samma ställe. Självförtroendet blir inte heller så mycket bättre, tvärt om. Ibland behöver vi delegera, inte för vår egen skull, utan för den andres. Man låter ju knappast barnen hjälpa till i köket för att det går snabbare för dem att skära gurka. Det går snabbare och lättare att fixa själv. Men ett barn som får sätta fram sina ojämna gurkbitar till middagen, lyser av stolthet.  

Jag är inget ess på att delegera, jag kommer ofta på mig själv med att tänka att det är lättare och snabbare att fixa själv. Men man missar chansen att se folk  utvecklas och i längden fårvman mycket att göra. Kanske är det därför som jag stör mig på den sidan av Bamse för att jag känner igen mig i honom, trots att jag inte vill. Det kan också vara så att jag har haft lite för mycket med den björnen att göra över lag, att jag tröttnat. 

Men frågan kvarstår att om man vill vara en god ledare måste man våga släppa taget och lita på att andra också kan. Och kan de inte, är det kanske dags för en liten utmaning? Fixar de inte det själva får man gå vid sidan och stötta och kanske göra jobbet tillsammans. Nästa gång är självförtroendet bättre och fixar kanske utmaningen galant. Man får bygga långsiktigt. 

Det är kul att växa - unna därför också andra i din närhet växa! Även om det kostar lite av din egen tid. 

/Ewa-Sofia

Längtan efter ny kunskap!

Efter att jag slutade plugga och tog min examen 2008, har jag då och då längtat tillbaka till universitetet. Jag känner mig inte missnöjd med jobbet eller så, utan jag har längtat efter att få lära mig något nytt och få grotta ner mig i nördig kunskap. 2013 fick jag förmånen att gå en ledarskapsutbildning och tyckte att det var kul att få plugga lite igen och dessutom på betald arbetstid - lyxigt! Men det dröjde inte länge förrän jag började känna den där längtan igen.

Jag har alltid gillat att lära mig saker (obs inte allt, vissa saker är seriöst urtråkiga!) Redan som barn satt jag klistrad framför vetenskapens värld. På den tiden handlade det mycket om natur och historia och inte så mycket rymd och teknik. Jag älskade det! Naturen har alltid fascinerat mig och efter att ha slösat bort otaliga timmar vid olika slags naturprogram, så vågar jag nog påstå att jag kan ganska mycket. När jag var runt 8-10 år var jag helt inställd på att bli bryolog. Vet ni inte vad det är??? Det är en person som jobbar med mossor (bryologi=läran om mossor). Min kära mamma höll på att bli tokig ibland på våra skogspromenader när jag skulle dyka ner i alla mossor och kolla lite närmre. Men det gick över och jag blev inte bryolog utan teolog. Men en fin mossa kan få mig att stanna upp än idag! 

Men jag har inte hittat någon kurs att gå, det har inte blivit av, och nu har jag fattat varför! Jag vill lära mig något nytt, känna den faschination som jag kände som barn. Jag vill inte plugga in, tenta av och sedan så var det slut. Jag vill bli nörd på något "meningslöst" igen, som inte leder till nåt ditekt, utan för att det är kul och för att det är för mig ett outforskat område. 

Det är svårt att bara sätta sig ner och komma på sådär men nu har jag det!! Igår damp det ner en ny tidning i min brevlåda och jag fattade först inte att det var min. För ett par veckor sedan beställde jag två gratisexemplar via Facebook på tidningen "Runner's world". "Au nää" suckar säkert någon skåning eller person i min närhet och tänker "inte löpning nu igen, hon är ju för dryyg!!" Exakt, det är kännetecknet på att jag nördat ner mig för då snöar jag liksom lätt in i det. Om det är någon som missat det så har jag gett mig ut i löparspåret. Första gången på 13 år och första gången någonsin av fri vilja, och det känns *trumvirvel* KUL!! En helt ny värl och massa intressant att lära sig. Inte för att jag måste, utan för min egen skull och för att det är kul. Jag är dock i begynnelsens linda och har bara börjat tassa in i området. Det är många i min närhet som springer men det har inte intresserat mig själv förrän nu. Och kanske är det så att min entusiasm till och med har lyckats smitta av sig på ett par stycken i min närhet dessutom, det är kul på riktigt! 

Detta numret har minst tre artiklar som intresserar mig skarpt:

1+2 övningar för att undvika knäproblem och skadefri löpning. Varför? Jo, jag har en spricka i min menisk i vänster knä efter att i min ungdom lyckats vrida knäet ur led. (Om det är någon som undrar om det gör ont, så kan jag berätta att blotta minnet av upplevelsen nästan får det att svartna för ögonen och kallsvetten tränga igenom). Det gör att jag får känningar ibland om jag belastar för mycket. 

3 Hunden - vän eller fiende? Så gör du om du blir attackerad på passet! Varför? Jag är rädd för hundar helt enkelt, det har blivit lite bättre dock. Jag har en egen strategi för att möta löst springande hundar i allmänhet ute som jag kan dela med mig av. 

A: är du ute med någon vuxen, ta skydd bakom dennes rygg genom att klamra dig fast och hyperventilera lätt! 

B: är du ute själv, inta position "frys" i god tid, redan när du ser odjuret komma springande emot dig. Även här fungerar det utmärkt att hyperventilera och gärna hålla för ögonen och snyfta samtidigt. 

C: har man sitt barn med sig får man skärpa till sig och "rädda det som räddas kan" och lyfta upp det till säker plats och sedan inta position aggression mot  hundägaren. Det senare gäller för alla punkterna, men med barn i närheten får man plocka fram den inre lejoninnan och ryta direkt. 

Men jag tror att det kanske finns de som ser annorlunda och mer sunt på saken än vad jag gör ang hundar, så nu avslutar jag mitt inlägg och grabbar gladeligen tag i tidningen för en stunds insupning av ny kunskap. 

Hej så länge! 

Självbildsuppgörelse eller wellness-syndrom?

Det där med självbild är något väldigt intressant. Jag är en människa som mer än gärna analyserar mig själv och människor i min omgivning. Jag iakttar, funderar och tänker lite till. Ibland blir det kanske för mycket, men människan är en intressant varelse! 

De senaste två åren har jag fått anledning att tänka mycket kring ledarskap i teorin och mitt eget ledarskap i praktiken. Det är oerhört intressant. I lite mer än ett år går jag och blir intervjuad lite då och då av en person på Malmö högskola, där fokus ligger på organisationsförändring och ledarskap. Det har kommit att bli en viktig en timme för mig av självanalys och nu mera egoboost. Intervjuaren var min huvudlärare på en ledarskapsutbildning jag gick så hon "känner" mig. Vid vårt första möte var jag nytillträdd som arbetsledare, även om jag vikarierat och haft ledande funktion under ett par år, och jag var lite nervös inför det nya. 

Första tillfället pratade jag om allt det jag INTE var som ledare och under detta låg en slags ängslan och känsla av rädsla och otillräcklighet. Har ni hört nåt så dumt? Det har ni säkert aldrig upplevt! Jo, jag tror att det är en vanlig mänsklig grundläggande känsla. Efter ett par gånger sade intervjuaren till mig "du säger att du inte är sån och sån! Varför stör det dig? Men när du berättar detta och detta, så är du ju precis sådan du säger att du inte är!" Jag blev helt tyst (lite ovanligt) och jag fick något att fundera över. Över ett år har gått och jag har vuxit! Kanske inte märks så mycket utåt men min självkänsla är oerhört mycket bättre. Vårt senaste möte sade hon, efter att jag orerat konstant i en timme: "F*n vad du är bra rent ut sagt, jag känner mig som en stolt morsa!" Behöver jag säga att jag blev rörd och stolt!? Ja det behöver jag, för mitt "gamla" jag hade effektivt sopat det av mig och tänkt att hon är bra på att överdriva och i nästa stund sugit upp en negativ kritik som en svamp! 

Runt jul och nyår var det mycket död och elände i min närhet och det tärde. Jag är van att jobba nära döden och kan distansera mig, men när den kryper för nära en själv är jag precis lika sårbar som alla andra, all professionalism är som bortblåst. Efter ett par jobbiga månader kände jag mig tärd i psyket och vi vet att kropp och knopp hör ihop, så jag kände mig oerhört trött i kroppen dessutom. 

Jag kom till en punkt där jag kände "jag vill inte vara sån här, jag vill känna mig levande, jag orkar inte känna mig som en trött och grå morsa! Det måste hända något nu!!" Sagt och gjort. Ett danspass i veckan blev två, min gamla "racercykel" plockades fram och en stegtävling på jobbet blev startskottet. Jag kände mig taggad till tänderna. 

Jag har fått igång min kropp och jag känner mig mer levande än jag har gjort på länge. Mitt vanliga trötta koma-tillstånd som jag brukar komma i mitt på dagen, är som bortblåst, och min hjärna känns pigg. Istället för att ligga och dega på soffan (bara) går jag ut och går, cyklar en tur och nu har jag även gett mig på löparspåret! Det senare är en smärre sensation för min egen del. Jag har aldrig gillat att springa, det har känts fel i hela kroppen. Senast jag sprang var på gymnasiet under "hot" från idrottsläraren. 

En morgon satt jag och läste tidningen och fick se ett en annons om löparskor och då kändes det så självklart - jag ska börja springa. Jag började leta skor och fick hjälp av en vän att hitta rätt, tack för det! Jag köpte andra kläder för att ladda upp och gå in för det ordentligt. Jag har varit ute tre rundor och det känns omvälvande. "Jag kan!!! Yes, jag fixar detta! Jag är snart 32 år men det är baske mig inte för sent att börja!" 

Glada tillrop från vänner har fått mig att tänka efter och omvärdera mig själv. Jag är inte en slö människa som bara ger upp, jag är inte hon som är ett hopplöst fall som man virrar på huvudet åt. Jag kan, jag vill och jag ska fixa 3km i spåret snart. 

Så har jag drabbats av wellness-syndromet? Nej jag tror inte det. Jag vill bara känna mig frisk och pigg i kroppen, hålla längre liksom, både på in- och utsidan. Jag gör det inte av fåfänga endast, men jag skulle ljuga om jag säger att jag inte bryr mig om mitt utseende, jag är ganska fåfäng om jag ska vara ärlig. Men en människa som mår bra stålar även om hon har några kilon för mycket på kroppen. Jag gör det för min egen skull och hittils känns det fantastiskt gött! 

Så i morgon snörar jag på mig skorna igen och ger mig ut i spåret. 

Fastan som blev wellness

Glad påsk! Fastan är över (påsken föregås av sex veckor fasta, det är därför vi kränger semlor på fettisdagen) så nu är det fritt fram att återgå till sina gamla synder. 

Jag har försökt fasta förut från godis men har misslyckats eftersom jag saknat motivation. I år utmanade jag och en kollega varandra i att avstå från vårarespektive  laster och dessutom "sympati-fasta" från den andres last. Tävlingsmänniskor som vi är båda två, fanns det inget annat alternativ än att gå in i detta helhjärtat. Jag har alltså fastat från choklad (dvs godis), kakor, chips och nötter. Tänkte att "bra, då kanske jag går ner ett par gram också på köpet!"

De två första veckorna klättrade jag nästan på väggarna, käkade en massa annat som mackor sent på kvällen. Jag var konstant hungrig och sugen eftersom jag i samma veva tänkte att "jag drar ner lite på köttet också!" Inte bra, jag fick gladeligen återgå till köttet igen för att iaf få känna mättnadskänsla. Resultatet så långt blev +2kg inför beach 2015. Kan ju kvitta eftersom jag är en badkruka nu för tiden och hatar ligga på stranden och trängas. Dessutom tål min hud inte solen (blir röd som en indian) så jag kryper fram ur min grotta framåt kvällen och letar mig ner till vattenhålet. Jag har alltid identifierat mig med kattdjur... Frågan är om jag är där för att dricka eller anfalla? det förtäljer inte historien. Jag har sett för många naturfilmer i mina dagar. (Fattar ni inte varför jag skriver detta? Det gör inget, det bara är så.)

Men åter till fastan! Efter de två magiska veckorna gick suget över och jag klarade mina 6 veckor galant. På påskafton laddade jag upp med chips och choklad. Chips var gott men älsklingalasten choklad var äckligt sött så det har jag skippat ända sedan dess... Jag är stolt över mig själv, jag har visat mig själv att om jag bestämt mig för att fixa detta så ska jag det. Inte ge upp av tristess som vanligt. Så jag är peppad och tänker fortsätta hålla mig borta från sockret så mycket det går! 

Så hur kommer wellness in? Jo under samma period har jag börjat träna lite mer och jag älskar det, min kropp och knopp har fått nytt liv! Jag var tom ute i löparspåret på långfredagen, och präst som jag är, kände jag mig lite syndig. Men med tanke på den smärta jag kände i benen var det en bra dag att tänka på Jesu lidande. Jag likställer inte de olika smärtorna, men lite sjåpig är jag allt och jag är sannerligen inte van vid att utsätts min kropp för "smärta" i samband med träning. Jag brukar lägga av tvärt i vanliga fall. Tänka att det är dumt med självplågeri. Men lite smärta på långfredagen har ingen dött av... (Sluta grubbla på det sista, jag var ironisk!)

Men, kära läsare, jag tänker inte skriva mer om wellness nu. Det kommer snart ett eget inlägg om hur det påverkar min kropp och knopp! 

Ps: Och undrar ni hur det gick med viktnedgången? Gick hon ner de där två kilona igen till beach 2015? Nej, de bär jag med mig som ett fysiskt minne av fastan, men jag tänker att de är muskler istället!! eller kraftig benstomme... Ds.

På återseende!