Bamse - Världens bästa ledare?

Jag har en dotter som snart är 5 år och hon är väldigt glad för Bamse. Det har hon varit sedan hon var mycket liten. Det började med filmerna, kompletterades med serietidningen Bamse för de minsta och nu sedan knapt ett par år den vanliga tidningen. Nu kollar hon inte så mycket på filmerna, tack och lov!! Det är ju så att vi vuxna gärna varierar filmvalen men det gör ju inte små barn. Var enda replik och scen ska nötas in tills man kan precis allt utantill! Barnen jublar och föräldrarna längtar efter variation. Men jag är ändå tacksam för detta, för tiden med samma filmer lärde mig att läsa en vanlig roman utan att tappa fokus. Sova till filmer kunde jag redan innan. 

Bamse är mysig, jag ska inte såga honom, bara lite... Det är något med Bamse som skaver i mig. Jag är inte pk direkt utan min dotter får vara rosa och jag älskar prinsessfilmer även om de innehåller stereotypa könsbilder mm. Men jag stör mig på Bamse som ledare. Med ledare menar jag naturligtvis inte chef, utan det finns ledare i alla grupper. Man kan ta en ledarroll eller få den tilldelad, uttalat eller outtalat. Under min ledarskapsutbildning fick vi välja att anslysera en person/karaktär i en film eller bok. Jag valde mellan Bamse och Harry Potter men det blev Harry istället. 

Det som skaver med Bamse är:

Han gör nästan allt själv. Han är kass på att delegera. Han springer runt och lyfter bilar (efter att han dunderladdat sig, annars är han inte mycket till hjälp), räddar vänner ur nöd mm. Det är jättebra (!) men tänk om den där rädde Lille Skutt t.ex. kunde få växa lite som kanin och få lite bättre självförtroende. Det finns barn, och vuxna, som är som Lille Skutt. Varför inte klappa Lille Skutt på axeln, och få honom att slappna av lite, istället för att rädda honom jämt. Jag tror minsann kaninen är lite curlad. Han har hållt på att varit rädd i över 40 år nu den kaninen...

I Boken Jul på kullarna, är Lille Skutt förfärad överatt  behöva åka till Gluff Gluff på Dunkelbärget för att hämta in önskelistan till tomten. Bamse kommer naturligtvis till Lille Skutts räddning och tar fram skidorna och åker själv. Jättesnällt! Eller dumt. De kunde åkt tillsammans så slipper Lille Skutt vara rädd nästa år på jobbet. Vi snackar arbetsmiljöproblem! Lille Skutt är ju brevbärare. 

Som sagt, jag gillar Bamse!  Han är en bra kille, eller björn, och dessutom får han ihop livspusslet, verkar det som, i egenskap av make och pappa till fyra kids. Det finns väl ingen som är perfekt, inte ens Bamse. Han är för snäll! 

Att få växa som människa är fantastiskt. Det är genom att utmana oss själva, och bli utmanade, som vi växer. Om någon ständigt kommer till ens hjälp och löser alla problemen står man förmodligen kvar och stampar på samma ställe. Självförtroendet blir inte heller så mycket bättre, tvärt om. Ibland behöver vi delegera, inte för vår egen skull, utan för den andres. Man låter ju knappast barnen hjälpa till i köket för att det går snabbare för dem att skära gurka. Det går snabbare och lättare att fixa själv. Men ett barn som får sätta fram sina ojämna gurkbitar till middagen, lyser av stolthet.  

Jag är inget ess på att delegera, jag kommer ofta på mig själv med att tänka att det är lättare och snabbare att fixa själv. Men man missar chansen att se folk  utvecklas och i längden fårvman mycket att göra. Kanske är det därför som jag stör mig på den sidan av Bamse för att jag känner igen mig i honom, trots att jag inte vill. Det kan också vara så att jag har haft lite för mycket med den björnen att göra över lag, att jag tröttnat. 

Men frågan kvarstår att om man vill vara en god ledare måste man våga släppa taget och lita på att andra också kan. Och kan de inte, är det kanske dags för en liten utmaning? Fixar de inte det själva får man gå vid sidan och stötta och kanske göra jobbet tillsammans. Nästa gång är självförtroendet bättre och fixar kanske utmaningen galant. Man får bygga långsiktigt. 

Det är kul att växa - unna därför också andra i din närhet växa! Även om det kostar lite av din egen tid. 

/Ewa-Sofia