De senaste två åren har jag fått anledning att tänka mycket kring ledarskap i teorin och mitt eget ledarskap i praktiken. Det är oerhört intressant. I lite mer än ett år går jag och blir intervjuad lite då och då av en person på Malmö högskola, där fokus ligger på organisationsförändring och ledarskap. Det har kommit att bli en viktig en timme för mig av självanalys och nu mera egoboost. Intervjuaren var min huvudlärare på en ledarskapsutbildning jag gick så hon "känner" mig. Vid vårt första möte var jag nytillträdd som arbetsledare, även om jag vikarierat och haft ledande funktion under ett par år, och jag var lite nervös inför det nya.
Första tillfället pratade jag om allt det jag INTE var som ledare och under detta låg en slags ängslan och känsla av rädsla och otillräcklighet. Har ni hört nåt så dumt? Det har ni säkert aldrig upplevt! Jo, jag tror att det är en vanlig mänsklig grundläggande känsla. Efter ett par gånger sade intervjuaren till mig "du säger att du inte är sån och sån! Varför stör det dig? Men när du berättar detta och detta, så är du ju precis sådan du säger att du inte är!" Jag blev helt tyst (lite ovanligt) och jag fick något att fundera över. Över ett år har gått och jag har vuxit! Kanske inte märks så mycket utåt men min självkänsla är oerhört mycket bättre. Vårt senaste möte sade hon, efter att jag orerat konstant i en timme: "F*n vad du är bra rent ut sagt, jag känner mig som en stolt morsa!" Behöver jag säga att jag blev rörd och stolt!? Ja det behöver jag, för mitt "gamla" jag hade effektivt sopat det av mig och tänkt att hon är bra på att överdriva och i nästa stund sugit upp en negativ kritik som en svamp!
Runt jul och nyår var det mycket död och elände i min närhet och det tärde. Jag är van att jobba nära döden och kan distansera mig, men när den kryper för nära en själv är jag precis lika sårbar som alla andra, all professionalism är som bortblåst. Efter ett par jobbiga månader kände jag mig tärd i psyket och vi vet att kropp och knopp hör ihop, så jag kände mig oerhört trött i kroppen dessutom.
Jag kom till en punkt där jag kände "jag vill inte vara sån här, jag vill känna mig levande, jag orkar inte känna mig som en trött och grå morsa! Det måste hända något nu!!" Sagt och gjort. Ett danspass i veckan blev två, min gamla "racercykel" plockades fram och en stegtävling på jobbet blev startskottet. Jag kände mig taggad till tänderna.
Jag har fått igång min kropp och jag känner mig mer levande än jag har gjort på länge. Mitt vanliga trötta koma-tillstånd som jag brukar komma i mitt på dagen, är som bortblåst, och min hjärna känns pigg. Istället för att ligga och dega på soffan (bara) går jag ut och går, cyklar en tur och nu har jag även gett mig på löparspåret! Det senare är en smärre sensation för min egen del. Jag har aldrig gillat att springa, det har känts fel i hela kroppen. Senast jag sprang var på gymnasiet under "hot" från idrottsläraren.
En morgon satt jag och läste tidningen och fick se ett en annons om löparskor och då kändes det så självklart - jag ska börja springa. Jag började leta skor och fick hjälp av en vän att hitta rätt, tack för det! Jag köpte andra kläder för att ladda upp och gå in för det ordentligt. Jag har varit ute tre rundor och det känns omvälvande. "Jag kan!!! Yes, jag fixar detta! Jag är snart 32 år men det är baske mig inte för sent att börja!"
Glada tillrop från vänner har fått mig att tänka efter och omvärdera mig själv. Jag är inte en slö människa som bara ger upp, jag är inte hon som är ett hopplöst fall som man virrar på huvudet åt. Jag kan, jag vill och jag ska fixa 3km i spåret snart.
Så har jag drabbats av wellness-syndromet? Nej jag tror inte det. Jag vill bara känna mig frisk och pigg i kroppen, hålla längre liksom, både på in- och utsidan. Jag gör det inte av fåfänga endast, men jag skulle ljuga om jag säger att jag inte bryr mig om mitt utseende, jag är ganska fåfäng om jag ska vara ärlig. Men en människa som mår bra stålar även om hon har några kilon för mycket på kroppen. Jag gör det för min egen skull och hittils känns det fantastiskt gött!
Så i morgon snörar jag på mig skorna igen och ger mig ut i spåret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar