Dags för något nytt?!

Det var ett tag sedan jag skrev sist och det har väl hänt endel på träningsfronten, eller rättare sagt så har det inte hänt så mycket... Efter semestern har det gått lite trögt. Mitt vänstra ben och muskelfästet i knäet bråkar en del, men jag tänker att det nog ska bli bra med lite massage, stretchning och annat fix och don. 

Jag har gett mig ut i terrängen lite mer och det är jätteroligt och utmanande på ett annat sätt rent fysiskt. Men det största plusset är att naturen är så vacker och varierande att springa i. Det negativa är att det är mörkt i skogen och min fysiska topp är runt kl 20-22. En annan dålig sak med terrängen är att mitt lokalsinne är vanvettigt kasst, och när det är lite för dåligt skyltat går lite för stor del av tiden åt till att tänka och irra runt innan det blir rätt. Men jag tänker mig bortom att jaga bra tid och istället försöker jag njuta av stunden i naturen. 

Zumban som jag har gått på i fyra år har ändrat tid och pusslandet här hemma med att få ihop jobb, träning och dagis mm gör tyvärr att den får stryka på foten ganska mycket denna terminen. Det är synd för jag gillar kombinationen av musik och rörelse. Sedan jag börjat springa är min kondition bättre och även zumban blir jobbigare eftersom jag tar i mycket mer.  

Allt detta har gjort att jag häromdagen bestämde jag mig för att prova springa på asfalt. Jag har dragit mig för det men eftersom mörkret inte är något hinder då fick det bli så. I onsdags köpte jag ett par nya skor och de fick ge sig ut på en liten provtur i byn igår. Jag invigde även min nya sport-bh och jag verkar ha hittat någon som funkar!! Skorna var ljuvliga men jag började nätt för jag kände att det var stor skillnad på hur det kändes i hälsena och framsidan av skenbenet. Idag känns det ok, knäet är lite grinigt men vem pallar bry sig? Alternativet att inte röra sig är värre. Nästa fredag ska jag på massage igen och får prata lite med henne då. Annars funderar jag på att be om lite extra hjälp med löpningen rent tekniskt så jag får väl försöka hitta någon som pallar ta sig an mig... 

I övrigt är det helg och vad som händer då vet jag inte riktigt. För en gångs skull vill jag hitta på något så det blir nog en tur till badhuset med lillan i morgon. Resten står skrivet i stjärnorna. 

Vi hörs, trevlig helg!

Ewa-Sofia

Det är inte mig det är fel på - det är dig!

Det är ju en gammal sliten fras att använda när man ska göra slut med någon "Det är inte dig det är fel på! Det är mig!" Just ordet fel kanske man inte använder, men ni fattar nog vad jag menar. Om man inte använt frasen själv har man säkert hört talas om den. Jag kan väl inte påstå att jag själv har slitit ut frasen men får väl erkänna att den har använts en gång i min ungdom. Någon kanske blir nyfiken och börjar kolla i min vän-lista på Facebook och undrar vem den dumpade är, men den personen finns inte där, så lägg ner eventuella vidare sökningar!!  

Men nu har ju rubriken kastats om till "det är inte mig det är fel på - det är dig!" Vi har en tendens att vända saker in åt oss själva istället för bort från oss. Dvs lägga "skulden" på oss själva istället för någon annan. Jag vet inte om detta är typiskt kvinligt, men det käns lite så utan att jag har minsta belägg för det. Detta inlägg handlar alltså inte främst om att göra slut, utan fenomenet att ta på oss något fast vi kanske egentligen inte borde. När man gör så resulterar det lätt i att man själv får väldigt tunga axlar. Det är i detta sammanhang inte helt ovanligt med djupa och fantasifyllda analyser av varför man är som man är, varför den andre gjorde som den gjorde, sade som den gjorde, inte gjorde som vi tyckte, eller vad det nu kan handla om. Istället borde man kanske tänka "det är faktiskt den andre som tabbar sig, inte jag!" vilket fallet ibland helt krasst är. Men vi är väldigt snabba på att lägga det på oss själva istället. Detta förekommer i alla mänskliga relationer och inte bara i parrelationer. 

Om du känner dig träffad, kan jag inget annat än att uppmuntra dig att sluta göra så! Försök bli bättre på att se vad ditt eget ansvar börjar och framförallt var det slutar. Däremot är det viktigt att inte bli för kaxig och aldrig inse att vi själva kan ha felat. Det gäller tex vid kritik. Man ska lyssna på den men ibland är det faktiskt inte rättvis kritik, och då får man låta det rinna av och inte älta. Samtidigt som man ibland får backa och säga "ok, det var dåligt av mig, jag ska bättra mig!"

En annan sak som är dåligt med att själv ta på sig ansvaret, även om det inte tynger en direkt, är ju att den andre går fri när den egentligen borde få sig ett sanningens ord. Shape up-or ship out! liksom. Dessutom ger man den andre en ärlig chans att bli varse om hur man känner och kan på så vis ändra sig om den vill. Men visst är det skönt att slippa gå in i ett jobbigt samtal och säga vad man egentligen tycker om någons beteende tex.

Men det är så smidigt att säga "det är inte på grund av dig, det är jag" eller "nej tänk inte på det, det är ingen fara, jag klarar mig!" när man egentligen tänker och vill skrika "vad är det för fel på dig egentligen?? Fattar du ingen ting, du skadar mitt hjärta!!" Hur många menar egentligen att det är på grund av en själv som man gör slut? Är det inte pga att den andre inte passar in i ens eget mönster eller så som man hade tänkt sig att den andre skulle vara? Visst, egentligen handlar det om en själv eftersom det är man själv som har "problem med den andre", men den passar liksom inte in i ens box. Jag vet att det finns undantag. Och så finns det undanflykter!

Jag gillar denna bilden, den är så komisk, och jag tänker på olika betydelser när jag passerar den med cykeln (förutom det sim den rent faktiskt betyder)

1: här kan jag själv bryta ihop och sedan gå vidare. Kanske ta en ny väg eller fortsätta. 

2: här kan man tillsammans hamna i en mänsklig relation. 

A) Antingen går man vidare tillsammans B) eller så väljer man skilda vägar "det är dig det är fel på, jag vill inte leka med dig mer". 

Så summan blir väl att vi ska våga frisäga oss själva från onödiga bördor, analyser och spekulationer. Ibland är vi helt enkelt perfekta men inte den andre. Fråga istället för att älta och våga säg din mening! 

Så glöm inte att vara rädda om er och varandra!

//Ewa-Sofia

Två månader senare...

Det är väl ingen som har missat att jag har börjat springa, eller snarare jogga. Den 1 april tog jag min första runda i spåret och jag tänkte berätta vad som har hänt på dessa två månader. (För er som redan är supertrötta på mina inlägg, bilder och samtal irl om träning, kan sluta läsa nu på en gång!)

I mars började jag röra mig lite mer än innan och den 1april tog jag som sagt min första runda i ett par sprillans nya fina  och supersköna skor. Jag varvade min löpning med cykling, zumba och promenader. Även om jag inte var helt otränad, så har löpningen varit, och är (!!) enormt utmanade och jobbig. Det är ett nytt sätt för mig att röra min kropp på. Det har varit en utmaning att känna fysisk smärta och känna det som att lungorna håller på att gå sönder. Men framförallt är varje runda en utmaning för mig själv och mitt psyke. Det är bara jag själv som styr! 

Mina coola Salomon Speedcross 3

De första veckorna var jag ute en gång i veckan men jag kände efter ett tag att om det skulle bli något av detta måste jag komma ut mer. Jag fick lite hjälp med hur jag ska lägga upp träningen och under en vecka, i snart tre veckor, är jag ute tre gånger i veckan. Två onsdagar i rad har jag börjat med zumba och sedan joggat 3 km i lugnt tempo. Alla passen är dessutom olika vilket gör det ännu roligare. 

Jag har varit ute i alla väder och jag har inte gett mig utrymme att tänka "ska jag verkligen ut nu när det regnar?" utan måndag, onsdag och lördag är det träning. Punkt! Regnet har dessutom inte stört mig eftersom jag far mer illa av värme t.ex. Sommaren kommer bli jobbit för mig men det är bara att vänja kroppen. Jag har köpt bra kläder med kvalitet som påverkar träningen och det motiverar mig dessutom.

I söndags hämtade jag mitt senaste inköp - en klocka. Även om jag är en människa som gillar att köpa saker, så var det ett ganska stort steg mentalt för mig att bestämma mig för ja eller nej. Istället för att tänka och känna i ca 2 minuter tog det ett par timmar. Jo jag är impulsiv. En klocka visste jag att jag behövde, men inte hur avancerad. Till sist blev jag övertygad och sade ja. Varför var det ett stort steg? Jo, det handlar om självkänsla. Är jag verkligen så pass bra att jag behöver en sån, är inte den för andra? Nu har jag använt den två gånger och den är helt rätt. Och jag börjar dessutom fatta att jag faktiskt är ganska aktiv och duktig. 

Suunto Ambit3 Run med pulsmätare

Allt har gått så fort att jag inte fattat vilka framsteg jag gjort på denna ändå relativt korta tid. Framsteg fysiskt och mentalt. Jo jag är nu en av dem som tränar regelbundet och får ändra om min självbild. Fysiskt är det också skillnad. Jag känner för varje gång att det går bättre. Jag laborerar och testar mycket för att lära känna min kropp. De senaste gångerna är min trötthet mer kontrollerad och jag har kvar kollen känns det som. Jag har ju inte valt den enklaste banan, men en vacker och rolig. Skrylle är minst sagt backigt, men känslan av att springa i skogen är ljuvlig. Det är lugnt, vackert, fågelsång och ljuvliga dofter. Jag har alltid älskat naturen och nu har jag en anledning att få vara i den lite mer.

Möte med rådjur

Jag lägger in som intervall när jag ska gå och springa. Jag tar mig tex igenom 7 km genom att springa 5 min och gå 1 min. Andningen har jag fått kontroll på och flåsar inte ihjäl mig och "nybörjarsmärtan" i benen är borta. Några av backarna i slutet på 7 km är hemska. Dem tar jag mig upp för av ren vilja och genom att högt heja på mig själv. Jag brukar prata med mig själv i vanliga fall också så det känns naturligt att gasta på mig själv upp för backen. Eftersom jag är ute runt 20:30 är jag oftast ganska själv i spåret dessutom, så folk behöver inte ta ställning till om jag är galen eller inte. 

Löpningen har kommit in i mitt liv för att stanna tror jag. Det är kul och jag längtar till varje pass. Det roligaste passet är på lördagen då jag springer 7 km för det känns som att min styrka ligger i att jag är mer uthållig än snabb. Men mina ben blir starkare och konditionen bättre och jag får mer kraft i stegen. Jag övar mig i att inte tävla mot mig själv hela tiden, eller snarare ställa för höga krav, och på så vis döda glädjen. För det är en sann glädje även om det är jobbigt och slitigt men jag klarar det!! Sist tänkte jag "tänk om jag aldrig klarar att springa 7 km utan att gå de där snuttarna? OCH? Du är ju ute nu och det är skitbra!!" Så går mina samtal med mig själv... Jag har dessutom sagt att jag ska springa Tjejmilen nästa år, så jag har lite att kämpa för. 

Jag vill tacka alla som puschar mig, hejar på och stöttar. Det är era hejjarop och likes som jag har i ryggen när benen håller på att lägga av i backarna eller när jag bara ska hålla ut i 30 sek till. 

Det var nog allt för idag! Men var inte oroliga, det lär bli fler inlägg!! 

/Ewa-Sofia

Tack, eller nåt, för komplimangen!

Detta med komplimanger är intressant och jag har haft anledning att fundera på det sista tiden och sista veckan. Och det handlar framförallt om att få komplimanger för sitt utseende. 

Jag tycker om att få komplimanger, även om man kanske inte kan tro det. Jag är faktiskt lite blyg av mig och blir lätt lite generad om jag får en komplimang, annars är jag rätt kaxig av mig. Jag erkänner att jag är ganska fåfäng, jag vill se bra ut och jag gillar kläder. 

Sedan ett par månader har jag börjat träna lite mer, och jag tränar minst 3 gånger i veckan, fast olika intensivt. Jag är just nu helt inne i löpar-träsket och tycker att det är vansinnigt roligt! Det har gjort mig avsevärt mycket piggare och jag känner mig fräschare. Det har också fått viss effekt på min kropp, framförallt mina ben. Men jag är fortfarande lite "rultig" här och var, och det är som det ska! Jag tränar inte för att få en snyggare kropp utan för att må bra. Sedan är det ju kul att det påverkar kroppen också. Så med en bättre känsla i kropp och själ har följden blivit den att jag känner mig snyggare, jag tillåter mig själv att glittra. Man skulle nästan kunna säga att jag känner mig lite som de där glittrande vampyrerna i Twilight. 

Jag har fått endel "normala" sofistikerade komplimanger, och det är ju kul. Bara en kommentar i förbifarten liksom som värmer och jag kan ärligt och uppriktigt säga ett tack till den personen. Jag slår inte bort det, utan tar emot kommentaren. Jag har övat mig! Men i onsdags fick jag en komplimang som gjorde mig förbannad. Jag kände mig (håll i er, för nu använder jag ett ord som jag tycker missbrukas) kränkt. Jag kände mig kränkt!!! Jag gick ute i ett ärende på jobbet, prästskjorta och allt, när plötsligt en man i min ålder, som låg och knackade sten med sin kollega skrek efter mig "Åh, fy fan vilka lår du har!!" Han sade inte det som något negativt utan som en komplimang. Blev jag glad? Nop, jag stampade vidare och tvingades passera karlen ytterligare två gånger. Det är ju märkligt att när man i normala fall är rätt slängd i käften, som man säger i Skåne, får hjärnsläpp. Hade jag inte haft jobbekläder hade jag förmodligen tillåtit mig att säga något riktigt dumt på tillbakavägen, men nu teg jag och kom istället på en massa saker i efterhand som jag skulle sagt. Dessutom insåg jag att rubriker som "stenläggare knäad av präst" inte var så lyckat. Men jag blev uppretad på riktigt! 

Jag är kanske otacksam, jag borde kanske känna mig glad, men det gör jag inte. Killen borde gå en charmkurs om han nu velat berömma mina ben. Han hade kunnat säga det till mig utan att skrika bakom ryggen på mig så att det hördes över halva stan. Men han ville naturligtvis också göra sig lite rolig inför kollegan. Det värsta är nästan att min direkta tanke var att jag aldrig mer ska ha den kjolen på mig, men då sade en kär kollega till mig på skarpen. Tack för det!!! 

Jag är extremt känslig för att få komplimanger vid fel tillfällen. Jag vill tex inte bli presenterad som en ung vacker kvinna i jobbsammanhang. Det får mig att känna mig korkad, och det är jag inte! Jag är kompetent och så råkar jag se ut på ett visst sätt. Många av oss som jobbar med yrken som är offentliga eller uppfattas som lite spännande och mystiska, som uniform-yrken, får nog ta ganska mycket sånt här och folk tar sig också friheter att kommentera. Hur många har sagt till sin bankman tex "jag trodde inte att bankmän kunde vara så vackra!"? Jag har inte gjort det... Och vad säger man tillbaka liksom?? 

Jag vill också säga att det inte bara är vi kvinnor som hamnar i liknande situationer. Jag har hört många historier om hur mina kollegor som är män, också får "stå ut" med vissa saker. Jag lovar att det inte är smickrande att få sig ett nyp i baken efter en begravning. Hade detta hänt en kvinna hade man kanske reagerat starkare. När männen drabbas tänker vi lätt att "ja, ja, det är sånt som händer" och så skrattar vi bort det. Men det är inte okay! 

Så vad vill jag säga med detta? Jo, vi kan gärna ge varandra komplimanger, vi borde dessutom vara mer generösa, för vi mår bra av det! Det känns gott att göra någon glad och det är gott att bli glad och få en fin komplimang. Jag tänker också på komplimanger nu som kan handla om nåt som någon gjort bra eller berätta hur fin människa vi tycker någon är! Men vi kanske ska ställa oss frågan om min komplimang gör den andre glad, eller gör den att den andre blir obekväm, kanske man ska stå över och hålla sina tankar för sig själv. 

Och för det andra, lägg av att vråla efter folk!!! Vad det än handlar om, lägg av!!!

Så jag säger tack och hej för idag, och jag tänker fortsätta att tillåta mig själv att glittra!! 

Tillåt dig själv att glittra du också! 

Ännu en årsdag!

Många av oss har vissa dagar eller datum som vi förknippar med vissa händelser i våra liv. Många av dessa dagar firar vi med glädje och så finns det ett fåtal, förhoppningsvis, som kan göra oss lite mer nedstämda. Jag har en sådan dag, och idag är en sådan dag. Idag den 15 maj för 16 år sedan somnade min mamma in 52 år gammal. Det var och är en sorglig dag. Solen sken den dagen och min värld stannade upp och förändrades, men utanför fönstret fortsatte livet som vanligt som om inget hade hänt. 

Varje år när maj närmar sig, och våren är som mest fantastisk, känns sorgen i hela min kropp och i hela mitt sinne. Minnen poppar upp vare sig jag vill eller inte. Minnen som får mig att le, också genom tårarna, men också minnen som bara är tårar av oändlig sorg och djup, djup saknad. Det är rent ut sagt skitjobbigt, men också skönt på ett sätt. Skönt på så vis att jag tvingas att minnas. Jag lever med minnet av min mamma precis varje dag, framförallt sedan jag själv blev mamma. Man inser att det inte är så lätt alla gånger! Jag har ett barn och hon fem. Min mamma dog inte hastigt, tvärt om föregick det av år och dagar av envis kamp. Och varje år bearbetar jag alla minnen, intryck och upplevelser som jag hade som 15-åring, och åren där innan, lite extra vid denna tiden. Vissa saker klarnar år från år medan andra saker fortfarande är diffusa och är höljda i glömska. Kroppen har en fin förmåga att fördela intrycken, man kan inte ta allt på en gång. Och jag är inte "färdigprocessad" än tror jag. 

Vi säger ibland att tiden läker alla sår. Det ligger nåt i det men det är inte helt sant, det är inte min erfarenhet i alla fall. Sår är olika djupa och de ger oss olika skarpa ärr. Det är klart att jag inte känner samma sorg idag som jag gjorde då. Man får lära sig leva med saknaden, leva med minnet som en gåva och inte försöka att tränga undan. Jag känner en skyldighet gent emot mamma att minnas henne, varför skulle jag vilja förtränga henne? Visst det smärtar men det är inte farligt. Sorgen är unik för varje människa och drabbar oss olika rent konkret beroende på var vi själva befinner oss i livet. I en syskonskara tex upplever man dessutom saker olika, man ser det på olika sätt och vi bär berättelsen vidare på olika sätt. Ibland säger vi också att i början kan de jobbiga minnena vara det vi minns, men sedan glömmer vi dem och ser bara det positiva. Så är det kanske, men inte för alla. Det finns bilder och minnen som jag mer än gärna hade glömt, men de finns kvar på näthinnan, det är bara att acceptera.  

Ibland sade folk till mig att de inte fattade hur jag orkade, att de aldrig hade klarat att mista sin mamma. Vad svarar man på det? Jag förstår ju idag att det var ett sätt att "peppa" mig men också ett sätt för dem att skydda sig själva från en obehaglig tanke. Men vad ska man göra? lägga sig ner och dö själv? Jag kom till en punkt där jag fick välja. Välja att leva ett livfullt liv eller ett destruktivt liv och jag valde det första, tack och lov!! Jag klarade mig igenom min mammas sjukdom och död mycket tack vare att det fanns några människor i min närhet som alltid fanns där för mig när jag behövde. Och det fanns en person som betytt så oerhört mycket för mig, utan hans stöd vet jag inte hur jag hade orkat. Han är viktig för mig än idag fast nu som en underbart kär vän och kollega! Tack, för att du finns i mitt liv! 

Men jag känner inte bara en sorg över att det blev som det blev, utan det är också en sorg över allt det som inte blev och inte heller kommer att bli. Det som gör mest ont är att min dotter aldrig får träffa och lära känna sin mormor. Jag har heller aldrig fått lära känna min mamma som vuxen, jag har bara barnets perspektiv. Så på ett sätt lär jag känna henne som vuxen genom minnena. 

Varför skriver jag detta? Jo för att påminna oss om att inte vara så rädda för sorgen, inte för vår egen och inte för någon annans. Hur många upplever inte att vänner undviker dem efter att någon dött, bara för att de själva blir rädda och osäkra? Det är en dubbel sorg! Inte nog med att en älskad person har övergivit en, så börjar även vänner unvika en eller blir annorlunda. Döden är många gånger skrämmande, den splittrar oss och tar sönder! Känslan av övergivenhet bär jag också med mig, märkligt nog. Som tonåring vill man bryta och göra revolt, jag ville det, men jag kunde inte det fullt ut utan i slutändan visste jag att det var jag som blev lämnad. Bråken och mina arga kommentarer är sådant jag kan ångra, men jag vet att det är orättvist mot mig själv och mamma. Att vara tonåring och leva med en människa som sakta tynar bort och som man vet kommer att dö, tär på psyket! 

Jag skriver det också som en påminnelse  till mig själv att jag bär min mamma med mig rent fysiskt i kroppen. Den där nya korkskruven som har kommit i mitt hår, påminner mig om henne. Jag ser henne i min dotters ögon varje dag. Känner och hör henne i mitt sätt att vara - en mor präglar sina barn. Vid viktiga händelser i mitt liv har jag försökt bära henne med mig. När jag gifte mig hade jag en virkad krona som min mamma virkade en vacker sommarkväll på balkongen. När den var klar sade hon "den kan du ha när du gifter dig" och jag sparade den och bar den med kärlek och stolthet, även om det inte var modernt.  

Så tack mamma för att du orkade kämpa, orkade ge din styrka vidare! 

Du har gett mig styrkan att kämpa och nå dit jag vill. 

Tack för all kärlek! För känslan av total trygghet uppkrupen bredvid dig i soffan, gosandes i ditt mjuka lockiga hår! 

Tack för alla skratt!

Och som du sade, vi ses igen. 

Jag avslutar med ett par rader ur en sång som mamma valt till begravningen och det är från Jill Jonssons Kärleken är. 

En ängel flög förbi, mot himmelen så fri men hon lämnade sitt leende på vår jord. 

/Ewa-Sofia

Våga bo i känslan

På sista tiden har jag funderar mycket över känslor. Vi kan förhålla oss lite olika till känslor och vi kan hantera dem på lite olika sätt, beroende på vad de väcker i oss. 

Jag har lovat mig själv att bejaka mina känslor lite mer än jag vågat förr, och då menar jag alla känslor, och det egna lilla projektet har pågått ett tag nu. Det är rätt kul. Rätt jobbigt. Rätt omvälvande. Rätt utmanande. Och rätt kul igen. Framförallt lär man känna sig själv lite bättre, och andra lär känna en själv lite bättre. Saker och ting blir lite enklare. Tycker jag i alla fall. Ibland, inte alltid. För det är inte svart eller vitt.

Man kan leva som i en konstant ganska slät linje eller som en bergochdalbana där det går uppåt och neråt och skiftande i sin karaktär. Det som är negativa känslor som tex ilska, behöver inte vara negativa i slutändan. Jag tycker inte att vi ska gå runt och vara glada och skojiga jämt, jag tror inte på det. Personer som alltid låtsas vara glada, går mig lätt på nerverna för det känns så oäkta. Är man glad jämt så säger jag - Grattis! Under ett handledningssamtal tog jag upp att jag tyckte det var så jobbigt att jag blir så arg över vissa saker. Den kloke mannen sade att "har du tänkt på att din ilska är en gåva?" Och det var himla bra sagt och det har jag burit med mig. Om jag tex inte reagerat på vissa saker hade inte en förändring skett, jag hade förmodligen skämts och ångrat att jag inte reagerat. Sedan är det ju också så att vissa känslor är mer accepterade än andra, och vi har också olika förväntningar på oss om vi är män eller kvinnor. Arg kvinna=bitch arg man=stark. Men jag har kanske fel om det senaste, analys i stunden. 

Men det handlar också, eller minst lika mycket eller kanske mer, om att våga bejaka glädje och rent trams. Jag älskar flams och trams, i lagom nivå och vid rätt tillfälle ska påpekas!!! Vem pallar gå runt och vara allvarlig jämt? Det är det ju många som gör, men det verkar sjukt trist. Jag är lite spexig av mig och måste få utlopp för det ibland, för att inte tyna bort inombords. Man måste våga möta livet med humor och självdistans! 

Jag vill uppmuntra till att våga bo i känslan, det låter sjukt flummigt, men ta den på allvar. Om det är en negativ känsla så behöver man nog umgås med den en stund för att sedan kunna lämna den. Att bejaka att man är ledsen eller förbannad, kan också göra att det känns mindre jobbigt. Ibland skuldbelägger vi oss för att vi känner något som "vi inte borde", vem det nu är som bestämmer det... Det blir som en negativ spiral. Att ta sin magkänsla på allvar är också viktigt! Den ska man icke underskatta! 

Det finns en känsla som jag inte gillar, och det är nog få som gör det, och det är nog känslan av misslyckande. Det kände jag starkt i lördags, efter vad jag ansåg var ett dåligt joggingpass. Jag hade kunnat bära den känslan med mig oanalyserad, eller göra som jag gjorde och fundera över varför jag kände som jag gjorde. Jag kom fram till att det var en orättvis bedömning av mig själv och kunde avfärda den efter några timmar. Istället för att bära den dåliga känslan med med mig, sade jag tack och hej till den. 

Att dela känslor är nästa steg, och det handlar om att dela liv också. Detta låter kanske fromt och gulligt. Det är det inte, det handlar om ärlighet gent emot en vän. För vi är olika bekväma med vad vi delar och med vem, det är jag förste man, eller kvinna, att skriva under på. Jag har hög integritet och öppnar mig inte för vem som helst. Idag sade en person i min närhet ungefär "tänk så många tårar vi fällt i detta rummet!" Det syftar på mitt kontor. Ja det har fällts många tårar i det rummet. Förra veckan var det mina tårar, idag hennes. Men oj så oändligt många skratt som har ljudit där inne! Det är väl det som är livet, skratt och tårar och de i en härlig kombination! Livet e gött... 

Nej, nu känner jag inte för att skriva mer utan önskar en en god kväll!  

/Ewa-Sofia

Levande ord!

-Vad handlade dagens predikan om? Frågar ett par konfirmander efter mässan.

-Tja, vad mins ni? Var det något speciellt som ni tänkte på?

-Den handlade om döden! Säger en. 

-VA?? Ja, jo det gjorde den ju också! 

Det är så fascinerande med ord. Man vill förmedla  en sak som sändare, men mottagaren hör något annat. Eller tar kanske fasta på en mening som man bara slängde in i förbifarten. Dagens tema på min predikan var Vägen till livet och därför blev jag lite ställd. Visst talade jag om döden också lite kort, men jag passade tex också på att trycka in några meningar om träning också, som något som gör oss gott i livet, men det var inte det som fastnade. Den andra personen hade hört att jag talade om liv. Det var inte en 5poängare jag höll idag, typ en 3a, inte botten, men ändå så pass "låg" att jag kände mig lite besvärad av att ha en präst i bänken. 

Man ska inte läsa predikningar, för de är skrivna för ett möte här och nu. Jag blir ofta förvånad när man slängt ihop något i sista stund och man liksom våndats över hur dåligt det är, man nästan skäms när man ska uttala första meningen och vill bara säga "Nej, idag blir det ingen predikan, den är för dålig, sorry!" Men det är nästan alltid de gångerna någon, ofta helt oväntad eller okänd, kommer fram efteråt och säger "Tack! Det du sade om X talade precis in i mitt hjärta!" Det är så märkligt, och glädjande. Eller ännu konstigare när man får en kommentar som "Jag gillar det du sade om X" och så tänker man, helt ställd och förvirrad "Det sade jag INTE!!" Och så skyndar man in i sakristian och läser igenom predikan igen. Som sagt, levande ord... 

Så det är inte allls konstigt att någon uppfattade att min predikan, som jag tyckte hade fokus på liv, handlade om död. Inledningen gjorde det, och det var förmodligen också där som den personens tankar dröjde sig kvar och spann vidare.

En författare kan ha en tanke med en bok, men det är egentligen först hos mottagaren som den blir till och får liv. Där har man liksom blivit maktlös på ett sätt som sändare. Därför är jag alergisk mot predikningar som slutar med den klassiska frasen "Idag har predikan handlat om X" för jag som åhörare har redan kommit fram till vad den handlade om för mig, och det kanske inte alls var det som predikanten främst ville förmedla. 

Nu kan man ju problematisera detta, som allt annat, och säga att det ju finns de som tolkar en helt galet och går hem och gör ett brott. Tja, då tycker jag att det var en feltolkning av vad jag sagt. Det finns ju gränser. 

Men palla hålla på och problematisera en söndagskväll i april när koltrastarna sjunger på taken, utan istället låter jag mig fascineras av levande ord... Och fågelsång! 

/Ewa-Sofia

Längtan

Har du längtat efter någon eller något någon gång? Självklart har du det! För det är väl något vi alla gör i olika hög grad och vid olika tillfällen och under olika lång tid. 

Vi kan se på längtan med olika ögon. Antingen är det längtan till något/någon. En längtan som pirrar, som sporrar och driver oss framåt. Som får oss att nästan trippa på tårna. Det är en längtan som är positiv och ger energi. 

Men så finns det en längtan efter något. Jag vet inte om det är korrekt att skilja på det på det sättet rent språkligt, utan jag är ute efter känslan. Denna längtan är inte så positiv för den dränerar, gör oss kanske håglösa och vi kan känna oss allmänt missmodiga. 

Och i skrivande stund kommer jag på en tredje känsla runt längtan, och det är den som nästan gör oss lite tokiga. "Ååå, så jag längtar, jag blir gaalen". Den är mer frustrerad. 

Jag känner olika inför längtan. Min mamma brukade säga att "det är nyttigt att längta lite ibland!", när jag skulle vara borta från henne ett lite längre tag. Jag avskydde när hon sade det, för jag visste att jag inte skulle längta på ett förväntansfullt sätt, utan jag skulle sakna henne. För längtan kan gå över i saknad och det är enligt mig inte en positiv känsla, det är ju en gnagande känsla av avsaknad, som ett slags tomrum som vill fyllas. Därför blev det en krock när hon sade så, för jag kände en läntan som är som saknad och inte pirr. 

Vad vill jag ha sagt med detta? Vi kan göra något med vår längtan, vi har som människor näst intill alltid ett val och vi kan hantera känslor och situationer på olika sätt. Man kan sitta och undra varför folk inte hör av sig eller så lyfter man luren själv. Gör något av din längtan istället för att låta den rinna iväg. Tillåt dig att känna den underbara känslan av att längta efter/till någon men glöm inte stt stilla din längtan (om det är möjligt). Tillåt dig själv att erkänna för dig själv och för någon annan att "jag längtar efter dig". Det låter kanske "smörigt" men det behöver inte vara det. Man längtar kanske efter att lära sig något nytt, avsluta något eller vad det nu kan vara. Gör det då!! Om du inte kan, vad är det som hindrar dig och hur kan du få bort eventuella hinder? Ofta sitter många av hinderna bara i våra hjärnor, men det finns naturligtvis riktiga hinder också. 

Längtar jag i denna stund? Absolut!! och det är rätt gött att ha något att sträva för och kämpa för. Det är inte så dramatiskt som det låter, utan det är det lilla i vardagen som räknas. En människa som man längtat efter som man får träffa, om än så bara för en liten stund, är ju fantastiskt. 

Så våga längta och våga stilla din längtan! Låt inte pirret försvinna!

Många har längtat efter våren och nu är den här! Så gå ut möt våren istället för att längta efter att det ska bli sommar... 

Bamse - Världens bästa ledare?

Jag har en dotter som snart är 5 år och hon är väldigt glad för Bamse. Det har hon varit sedan hon var mycket liten. Det började med filmerna, kompletterades med serietidningen Bamse för de minsta och nu sedan knapt ett par år den vanliga tidningen. Nu kollar hon inte så mycket på filmerna, tack och lov!! Det är ju så att vi vuxna gärna varierar filmvalen men det gör ju inte små barn. Var enda replik och scen ska nötas in tills man kan precis allt utantill! Barnen jublar och föräldrarna längtar efter variation. Men jag är ändå tacksam för detta, för tiden med samma filmer lärde mig att läsa en vanlig roman utan att tappa fokus. Sova till filmer kunde jag redan innan. 

Bamse är mysig, jag ska inte såga honom, bara lite... Det är något med Bamse som skaver i mig. Jag är inte pk direkt utan min dotter får vara rosa och jag älskar prinsessfilmer även om de innehåller stereotypa könsbilder mm. Men jag stör mig på Bamse som ledare. Med ledare menar jag naturligtvis inte chef, utan det finns ledare i alla grupper. Man kan ta en ledarroll eller få den tilldelad, uttalat eller outtalat. Under min ledarskapsutbildning fick vi välja att anslysera en person/karaktär i en film eller bok. Jag valde mellan Bamse och Harry Potter men det blev Harry istället. 

Det som skaver med Bamse är:

Han gör nästan allt själv. Han är kass på att delegera. Han springer runt och lyfter bilar (efter att han dunderladdat sig, annars är han inte mycket till hjälp), räddar vänner ur nöd mm. Det är jättebra (!) men tänk om den där rädde Lille Skutt t.ex. kunde få växa lite som kanin och få lite bättre självförtroende. Det finns barn, och vuxna, som är som Lille Skutt. Varför inte klappa Lille Skutt på axeln, och få honom att slappna av lite, istället för att rädda honom jämt. Jag tror minsann kaninen är lite curlad. Han har hållt på att varit rädd i över 40 år nu den kaninen...

I Boken Jul på kullarna, är Lille Skutt förfärad överatt  behöva åka till Gluff Gluff på Dunkelbärget för att hämta in önskelistan till tomten. Bamse kommer naturligtvis till Lille Skutts räddning och tar fram skidorna och åker själv. Jättesnällt! Eller dumt. De kunde åkt tillsammans så slipper Lille Skutt vara rädd nästa år på jobbet. Vi snackar arbetsmiljöproblem! Lille Skutt är ju brevbärare. 

Som sagt, jag gillar Bamse!  Han är en bra kille, eller björn, och dessutom får han ihop livspusslet, verkar det som, i egenskap av make och pappa till fyra kids. Det finns väl ingen som är perfekt, inte ens Bamse. Han är för snäll! 

Att få växa som människa är fantastiskt. Det är genom att utmana oss själva, och bli utmanade, som vi växer. Om någon ständigt kommer till ens hjälp och löser alla problemen står man förmodligen kvar och stampar på samma ställe. Självförtroendet blir inte heller så mycket bättre, tvärt om. Ibland behöver vi delegera, inte för vår egen skull, utan för den andres. Man låter ju knappast barnen hjälpa till i köket för att det går snabbare för dem att skära gurka. Det går snabbare och lättare att fixa själv. Men ett barn som får sätta fram sina ojämna gurkbitar till middagen, lyser av stolthet.  

Jag är inget ess på att delegera, jag kommer ofta på mig själv med att tänka att det är lättare och snabbare att fixa själv. Men man missar chansen att se folk  utvecklas och i längden fårvman mycket att göra. Kanske är det därför som jag stör mig på den sidan av Bamse för att jag känner igen mig i honom, trots att jag inte vill. Det kan också vara så att jag har haft lite för mycket med den björnen att göra över lag, att jag tröttnat. 

Men frågan kvarstår att om man vill vara en god ledare måste man våga släppa taget och lita på att andra också kan. Och kan de inte, är det kanske dags för en liten utmaning? Fixar de inte det själva får man gå vid sidan och stötta och kanske göra jobbet tillsammans. Nästa gång är självförtroendet bättre och fixar kanske utmaningen galant. Man får bygga långsiktigt. 

Det är kul att växa - unna därför också andra i din närhet växa! Även om det kostar lite av din egen tid. 

/Ewa-Sofia

Längtan efter ny kunskap!

Efter att jag slutade plugga och tog min examen 2008, har jag då och då längtat tillbaka till universitetet. Jag känner mig inte missnöjd med jobbet eller så, utan jag har längtat efter att få lära mig något nytt och få grotta ner mig i nördig kunskap. 2013 fick jag förmånen att gå en ledarskapsutbildning och tyckte att det var kul att få plugga lite igen och dessutom på betald arbetstid - lyxigt! Men det dröjde inte länge förrän jag började känna den där längtan igen.

Jag har alltid gillat att lära mig saker (obs inte allt, vissa saker är seriöst urtråkiga!) Redan som barn satt jag klistrad framför vetenskapens värld. På den tiden handlade det mycket om natur och historia och inte så mycket rymd och teknik. Jag älskade det! Naturen har alltid fascinerat mig och efter att ha slösat bort otaliga timmar vid olika slags naturprogram, så vågar jag nog påstå att jag kan ganska mycket. När jag var runt 8-10 år var jag helt inställd på att bli bryolog. Vet ni inte vad det är??? Det är en person som jobbar med mossor (bryologi=läran om mossor). Min kära mamma höll på att bli tokig ibland på våra skogspromenader när jag skulle dyka ner i alla mossor och kolla lite närmre. Men det gick över och jag blev inte bryolog utan teolog. Men en fin mossa kan få mig att stanna upp än idag! 

Men jag har inte hittat någon kurs att gå, det har inte blivit av, och nu har jag fattat varför! Jag vill lära mig något nytt, känna den faschination som jag kände som barn. Jag vill inte plugga in, tenta av och sedan så var det slut. Jag vill bli nörd på något "meningslöst" igen, som inte leder till nåt ditekt, utan för att det är kul och för att det är för mig ett outforskat område. 

Det är svårt att bara sätta sig ner och komma på sådär men nu har jag det!! Igår damp det ner en ny tidning i min brevlåda och jag fattade först inte att det var min. För ett par veckor sedan beställde jag två gratisexemplar via Facebook på tidningen "Runner's world". "Au nää" suckar säkert någon skåning eller person i min närhet och tänker "inte löpning nu igen, hon är ju för dryyg!!" Exakt, det är kännetecknet på att jag nördat ner mig för då snöar jag liksom lätt in i det. Om det är någon som missat det så har jag gett mig ut i löparspåret. Första gången på 13 år och första gången någonsin av fri vilja, och det känns *trumvirvel* KUL!! En helt ny värl och massa intressant att lära sig. Inte för att jag måste, utan för min egen skull och för att det är kul. Jag är dock i begynnelsens linda och har bara börjat tassa in i området. Det är många i min närhet som springer men det har inte intresserat mig själv förrän nu. Och kanske är det så att min entusiasm till och med har lyckats smitta av sig på ett par stycken i min närhet dessutom, det är kul på riktigt! 

Detta numret har minst tre artiklar som intresserar mig skarpt:

1+2 övningar för att undvika knäproblem och skadefri löpning. Varför? Jo, jag har en spricka i min menisk i vänster knä efter att i min ungdom lyckats vrida knäet ur led. (Om det är någon som undrar om det gör ont, så kan jag berätta att blotta minnet av upplevelsen nästan får det att svartna för ögonen och kallsvetten tränga igenom). Det gör att jag får känningar ibland om jag belastar för mycket. 

3 Hunden - vän eller fiende? Så gör du om du blir attackerad på passet! Varför? Jag är rädd för hundar helt enkelt, det har blivit lite bättre dock. Jag har en egen strategi för att möta löst springande hundar i allmänhet ute som jag kan dela med mig av. 

A: är du ute med någon vuxen, ta skydd bakom dennes rygg genom att klamra dig fast och hyperventilera lätt! 

B: är du ute själv, inta position "frys" i god tid, redan när du ser odjuret komma springande emot dig. Även här fungerar det utmärkt att hyperventilera och gärna hålla för ögonen och snyfta samtidigt. 

C: har man sitt barn med sig får man skärpa till sig och "rädda det som räddas kan" och lyfta upp det till säker plats och sedan inta position aggression mot  hundägaren. Det senare gäller för alla punkterna, men med barn i närheten får man plocka fram den inre lejoninnan och ryta direkt. 

Men jag tror att det kanske finns de som ser annorlunda och mer sunt på saken än vad jag gör ang hundar, så nu avslutar jag mitt inlägg och grabbar gladeligen tag i tidningen för en stunds insupning av ny kunskap. 

Hej så länge! 

Självbildsuppgörelse eller wellness-syndrom?

Det där med självbild är något väldigt intressant. Jag är en människa som mer än gärna analyserar mig själv och människor i min omgivning. Jag iakttar, funderar och tänker lite till. Ibland blir det kanske för mycket, men människan är en intressant varelse! 

De senaste två åren har jag fått anledning att tänka mycket kring ledarskap i teorin och mitt eget ledarskap i praktiken. Det är oerhört intressant. I lite mer än ett år går jag och blir intervjuad lite då och då av en person på Malmö högskola, där fokus ligger på organisationsförändring och ledarskap. Det har kommit att bli en viktig en timme för mig av självanalys och nu mera egoboost. Intervjuaren var min huvudlärare på en ledarskapsutbildning jag gick så hon "känner" mig. Vid vårt första möte var jag nytillträdd som arbetsledare, även om jag vikarierat och haft ledande funktion under ett par år, och jag var lite nervös inför det nya. 

Första tillfället pratade jag om allt det jag INTE var som ledare och under detta låg en slags ängslan och känsla av rädsla och otillräcklighet. Har ni hört nåt så dumt? Det har ni säkert aldrig upplevt! Jo, jag tror att det är en vanlig mänsklig grundläggande känsla. Efter ett par gånger sade intervjuaren till mig "du säger att du inte är sån och sån! Varför stör det dig? Men när du berättar detta och detta, så är du ju precis sådan du säger att du inte är!" Jag blev helt tyst (lite ovanligt) och jag fick något att fundera över. Över ett år har gått och jag har vuxit! Kanske inte märks så mycket utåt men min självkänsla är oerhört mycket bättre. Vårt senaste möte sade hon, efter att jag orerat konstant i en timme: "F*n vad du är bra rent ut sagt, jag känner mig som en stolt morsa!" Behöver jag säga att jag blev rörd och stolt!? Ja det behöver jag, för mitt "gamla" jag hade effektivt sopat det av mig och tänkt att hon är bra på att överdriva och i nästa stund sugit upp en negativ kritik som en svamp! 

Runt jul och nyår var det mycket död och elände i min närhet och det tärde. Jag är van att jobba nära döden och kan distansera mig, men när den kryper för nära en själv är jag precis lika sårbar som alla andra, all professionalism är som bortblåst. Efter ett par jobbiga månader kände jag mig tärd i psyket och vi vet att kropp och knopp hör ihop, så jag kände mig oerhört trött i kroppen dessutom. 

Jag kom till en punkt där jag kände "jag vill inte vara sån här, jag vill känna mig levande, jag orkar inte känna mig som en trött och grå morsa! Det måste hända något nu!!" Sagt och gjort. Ett danspass i veckan blev två, min gamla "racercykel" plockades fram och en stegtävling på jobbet blev startskottet. Jag kände mig taggad till tänderna. 

Jag har fått igång min kropp och jag känner mig mer levande än jag har gjort på länge. Mitt vanliga trötta koma-tillstånd som jag brukar komma i mitt på dagen, är som bortblåst, och min hjärna känns pigg. Istället för att ligga och dega på soffan (bara) går jag ut och går, cyklar en tur och nu har jag även gett mig på löparspåret! Det senare är en smärre sensation för min egen del. Jag har aldrig gillat att springa, det har känts fel i hela kroppen. Senast jag sprang var på gymnasiet under "hot" från idrottsläraren. 

En morgon satt jag och läste tidningen och fick se ett en annons om löparskor och då kändes det så självklart - jag ska börja springa. Jag började leta skor och fick hjälp av en vän att hitta rätt, tack för det! Jag köpte andra kläder för att ladda upp och gå in för det ordentligt. Jag har varit ute tre rundor och det känns omvälvande. "Jag kan!!! Yes, jag fixar detta! Jag är snart 32 år men det är baske mig inte för sent att börja!" 

Glada tillrop från vänner har fått mig att tänka efter och omvärdera mig själv. Jag är inte en slö människa som bara ger upp, jag är inte hon som är ett hopplöst fall som man virrar på huvudet åt. Jag kan, jag vill och jag ska fixa 3km i spåret snart. 

Så har jag drabbats av wellness-syndromet? Nej jag tror inte det. Jag vill bara känna mig frisk och pigg i kroppen, hålla längre liksom, både på in- och utsidan. Jag gör det inte av fåfänga endast, men jag skulle ljuga om jag säger att jag inte bryr mig om mitt utseende, jag är ganska fåfäng om jag ska vara ärlig. Men en människa som mår bra stålar även om hon har några kilon för mycket på kroppen. Jag gör det för min egen skull och hittils känns det fantastiskt gött! 

Så i morgon snörar jag på mig skorna igen och ger mig ut i spåret. 

Fastan som blev wellness

Glad påsk! Fastan är över (påsken föregås av sex veckor fasta, det är därför vi kränger semlor på fettisdagen) så nu är det fritt fram att återgå till sina gamla synder. 

Jag har försökt fasta förut från godis men har misslyckats eftersom jag saknat motivation. I år utmanade jag och en kollega varandra i att avstå från vårarespektive  laster och dessutom "sympati-fasta" från den andres last. Tävlingsmänniskor som vi är båda två, fanns det inget annat alternativ än att gå in i detta helhjärtat. Jag har alltså fastat från choklad (dvs godis), kakor, chips och nötter. Tänkte att "bra, då kanske jag går ner ett par gram också på köpet!"

De två första veckorna klättrade jag nästan på väggarna, käkade en massa annat som mackor sent på kvällen. Jag var konstant hungrig och sugen eftersom jag i samma veva tänkte att "jag drar ner lite på köttet också!" Inte bra, jag fick gladeligen återgå till köttet igen för att iaf få känna mättnadskänsla. Resultatet så långt blev +2kg inför beach 2015. Kan ju kvitta eftersom jag är en badkruka nu för tiden och hatar ligga på stranden och trängas. Dessutom tål min hud inte solen (blir röd som en indian) så jag kryper fram ur min grotta framåt kvällen och letar mig ner till vattenhålet. Jag har alltid identifierat mig med kattdjur... Frågan är om jag är där för att dricka eller anfalla? det förtäljer inte historien. Jag har sett för många naturfilmer i mina dagar. (Fattar ni inte varför jag skriver detta? Det gör inget, det bara är så.)

Men åter till fastan! Efter de två magiska veckorna gick suget över och jag klarade mina 6 veckor galant. På påskafton laddade jag upp med chips och choklad. Chips var gott men älsklingalasten choklad var äckligt sött så det har jag skippat ända sedan dess... Jag är stolt över mig själv, jag har visat mig själv att om jag bestämt mig för att fixa detta så ska jag det. Inte ge upp av tristess som vanligt. Så jag är peppad och tänker fortsätta hålla mig borta från sockret så mycket det går! 

Så hur kommer wellness in? Jo under samma period har jag börjat träna lite mer och jag älskar det, min kropp och knopp har fått nytt liv! Jag var tom ute i löparspåret på långfredagen, och präst som jag är, kände jag mig lite syndig. Men med tanke på den smärta jag kände i benen var det en bra dag att tänka på Jesu lidande. Jag likställer inte de olika smärtorna, men lite sjåpig är jag allt och jag är sannerligen inte van vid att utsätts min kropp för "smärta" i samband med träning. Jag brukar lägga av tvärt i vanliga fall. Tänka att det är dumt med självplågeri. Men lite smärta på långfredagen har ingen dött av... (Sluta grubbla på det sista, jag var ironisk!)

Men, kära läsare, jag tänker inte skriva mer om wellness nu. Det kommer snart ett eget inlägg om hur det påverkar min kropp och knopp! 

Ps: Och undrar ni hur det gick med viktnedgången? Gick hon ner de där två kilona igen till beach 2015? Nej, de bär jag med mig som ett fysiskt minne av fastan, men jag tänker att de är muskler istället!! eller kraftig benstomme... Ds.

På återseende!

Att vara någons "ledsagare"...

Jaha, det blir ett andra inlägg idag om gårdagens upplevelser i Riddarhuset med prisutdelning av kronprinsessan, fast i en annan tappning. Man kan alltid se saker ur olika perspektiv och gå in i dem med olika känslor. Så detta blir mina känslor och tankar skrivet med en stor skopa humor. För er som inte känner mig så väl, bör veta det... 

15:30 skulle vi gå till lobbyn och ta en taxi eftersom det hade bestämt sig för att börja snöa i Stockholm. Så morgonen, före Wasamuseét öppnat, började jag stryka min klänning med tre kjolar och mycket tyg. Himla tur att man inte behöver släpa runt på släp jämt liksom. "Men borde inte detta handla om maken som faktiskt fick ett najs pris?" Nop! Och det är det som är poängen, ego som jag är... 

Ha, makeup skulle läggas, hår fixas. Någon annan var lite nervös och tyckte frun sölade, så jag fick slänga på mig klänningen. Zip- där satt den! Inte som en frack som har 50-11 moment. Men jag blev nöjd med resultatet. Och vi var tidiga ner i lobbyn! Det tar sällan 10 minuter för en frisk människa att gå ner för en trappa...

Nere i lobbyn mötte vi några andra gäster som också skulle till samma ställe. Då först fattade jag, eller snarare erkände för mig själv, att 1: vi sänker medelåldern rätt rejält och 2: Detta kan bli en hur tråkig kväll som helst. Men men, sådana har man varit på förr i sina dagar. Men gratulationer till maken utdelades, och även till frun. Tack, tack! 

Ha väl framme skulle man asa sig ur taxin och ut i regnslask och klänningen färgades snabbt mörklila här och var, och den liksom sög sig fast om fötter och ben. Handväska, paraply och så en massa kjolar att hålla i. Jag överdriver inte om jag lackade ur någon sekund i mitt inre. Men in kom vi och där hälsades det glatt och jisses vad mycket folk! Mycket grått hår och många högskolepoäng på samma ställe. Blingbling, eller ja snarare medaljer av olika slag. Hälsade runt och emottog gratulationer. 

Men nu fick vi masa oss upp för en massa trappor och inta platser innan akademiens ledamöter kom in i procession. Vi frågade en marskalk var vi skulle sitta. Jo pristagarna fick sitta på andra raden OCH en ledsagare!!!! "En ledsagare? Ja, jag är fru och jag vet inte om man ska räkna det som ledsagare?" "Jo, det låter utmärkt!" Det kommenterade inte frun utan gick och satte sig på anvisad plats och spanade in alla adelsmärken på väggarna.

Men sen kom hon, kronprinsessan! Jag har sett henne förr för länge sedan men vilken vacker kvinna, vilken utstrålning, vilka ögon! Vi fick lyssna på tvärflöjt, som gjorde att det började rycka i mina "gamla" tvärflöjtsfingrar och vi lyssnade på underbar körmusik framfört av en högklassig gymnasiegrupp. Det var inte läge att börja grina men jag trodde att vart enda hårstrå på kroppen skulle hoppa ur sin hårsäck, så ljuvligt var det!

Ha, så var det dags för prisutdelning och då såg jag något annat som fick det att vibrera i hjärtat: kronprinsessans skor och väska. Gråtattack nr 2. Väska med paljetter i olika färger och i trappan skymtade ett par högklackade skor med silverpaljetter! Ååh, så ljuvligt snyggt till den varmt gröna klänningen med silverspänne i håret. 

Och ja, maken fick sitt pris förtesten 😊 Ceremonin var helt ok, tevlig! Fin musik och ett intressant föredrag. 

Sedan vidare till Grand Hôtel. Champagne och utdelande av program med deltagare med dess titlar samt bordsplacering. Överraskning 1: skilda bord 2: intressant gäst vid mitt bord som även blev min bordsherre. Också en kyrkans person, liksom jag, men om jag är liberal så är den andre raka motsatsen kan man väl säga... På alla sätt! Vi hade i alla fall tur med vinet. Nej så illa var det inte men vinet var helt enkelt utsökt! (Fast i verkligheten var jag nära en kolaps i tråkslag. Jag var så oförskämd att jag tom var ute på Facebook, men det lättade upp mitt sinne.)

Middagen bröts och det blev kaffe och avec och samtalen fortsatte. Frun hälsade runt. 

Nu kommer summering och min högst personliga känsla...

Det var en oförglömlig dag och jag var stolt och glad för makens skull. Men varför gratta mig? Jag har inte slitit i 4 år med boken! Och nej, jag har inte servat och ställt upp under tiden. Jag råkar nämligen vara en egen person som i programmet hade titel "komminister" och inte "fru" högst medvetet från min sida. Jag är inte van vid att man ser på mig som ett "bihang" någon som följer med. Jag är jag, jag är präst, jag är kvinna och jag har pluggat! Jag hade blivit en urusel "prästfru" i traditionell mening. Jag är präst och fru. Jag kommer aldrig vara bekväm med att vara någons "ledsagare". Nu var det ju så att marskalken valde fel ord, hans premiär, och skulle nog sagt "medföljare" som stod i inbjudan. Men min känsla är den samma. Jag har för stort ego för att hålla tyst när folk "talar över mitt huvud". 

Så jag kommer fortsätta att tala istället för att tiga när "gubbsen" tar för mycket plats i min smak runt om där jag rör mig. 

Och förresten, det är jag som är Ewa-Sofia i egen hög person. Hepp!

Vad är väl en dag på Riddarhuset och Grand?

Så var fredagen den 20 mars 2015 här och vi, maken och jag, skulle bege oss till Riddarhuset för en högtidssammankomst med Kungliga Vitterhets och Antikvitets Akademien för prisutdelning i Riddarhussalen. Det snöblandade regnet vätte gatorna så en promenad i frack, långklänning och lack- och klaksko, kändes inte aktuellt. Det blev till att hoppa in i en taxi som tog oss den lilla biten från Strandvägen till Riddarhuset. 

Riddarhusets entré fylldes snabbt med kvinnor och män i stiliga frackar och fina långklänningar, och man kunde snabbt konststera att vi sänkte medelåldern. Vi tog plats i Riddarhussalen och lyssnade till klarinettmusik medan anhöriga till akademiens ledamöter tog plats. 

Ledamöterna gick in i procession med kronprinsessan Viktoria och preses Anders Cullhed, i ledningen. 

Ceremonin fortsatte med tal av preses, årsberättelse och ljuvliga flöjt- och klarinettoner av Haga Duo. 

Medaljer och priser delades ut av kronprinsessan, så även till maken, som tillsammans med tre andra fick emottaga pris för förtjänta vetenskapliga arbeten 2013-2014. 

Efter prisutdelningarna hördes de mest utsökta och ljuvliga röster ljuda, som jag har hört på mycket länge. En kör från Stockholms musikgymnasium och Kungsholmens gymnasium, framförde tre fantastiska sånger. Våren av Grieg, Beväringsvisa från Romme och A Lover and his Lass. Jag blev oerhört tagen och berörd i mitt innersta. 

Ceremonin avslutades med en mycket intressant föreläsning, En fråga om tid, av Anders André, professor i arkeologi. 

Vi gick ut i recession och mot bussarna som skulle ta oss till Grand Hôtel. 

 

På Grand började vi med mingel och champagne följt av middag i spegelsalen. Ett ställe som kändes lyxigt och vackert. 

Middagen innehöll endast ett fåtal tal, och övrig tid fick man tillbringa i samtal med sina bordsgäster. Det var naturligtvis bordsplaceringar och jag och maken hamnade vid olika bord och olika delar av salen. 

Ett ytterst välkommet inslag var underhållande sånger av sånggruppen Riltons vänner. Middagen avslutades med mingel och kaffe med avec. 

En minnesvärd dag och kväll i Stockholm 

Att bli den jag är tänkt att bli!

Det finns en sång som jag gillar väldigt mycket, och texten lyder:

Ge mig en plats där jag kan växa. 

Bli den som jag är tänkt att bli. 

Gud, låt mig alltid vara tydlig. 

Och våga leva helt mitt liv.

Och jo, du läste rätt det ska stå Gud, det är nämligen en "kristen" sång. 

Jag tror att vi människor är ämnade för något, vad vet vi inte alltid i förväg. Men det kan finnas olika faktorer som hindrar oss från att växa helt och fullt och bli dem vi vill bli, och bli dem vi faktiskt kan bli, utifrån våra personliga förutsättningar. Vi är olika som människor och vi har olika gåvor/talanger eller vad man nu vill kalla det för, jag säger gåvor. 

Vi rör oss ständigt i relation till andra människor, och de relationerna är olika nära, och det påverkar oss på olika sätt som enskilda individer. Vissa relationer drar oss neråt, hämmar vår växt som människa och gör att vi krymper och nästan förtvinar. Andra relationer ligger liksom lite på sparlåga, det händer inte så mycket utan det bara är. Men så finns det relationer som får oss att växa, som får två personer att växa ömsesidigt. För det finns ju "parasiter", sådana som växer på någon annans bekostnad, och det är ingen sund kombo. Men parasiten lämnar vi nu! 

Jag har förmånen att omges av fantastiska människor som på olika sätt fått och får mig att växa på olika sätt. Den känslan är underbar! Jag predikar ofta om att relationer som är för dränerande i längden, de ska vi skippa för båda parters skull! Det kan låta elitistiskt att bara välja "de bästa", men de som jag tycker är "bäst" kanske någon annan tycker är "dränerande". Vi är olika!! 

Så varför är mitt jag i en tillväxtfas nu? Jag har tänkt mycket på det, för jag gillar att tänka, och det beror på olika saker tror jag. Det handlar om "envisa" människor som sedan blivit mina nära vänner, som fått mig att känna mig trygg och fått mig att våga tro på mig själv. Fått mig att känna att den relationen som finns just nu är för bra för att skippa och inte satsa på. Och ju mer jag vågat utmana mig själv och klivit fram, ju mer har jag vuxit. Detta istället för att hålla tillbaka den jag är innerst inne, och låta andra få ta del av mig lite mer. Det handlar ju också om rädsla, rädlan av att öppna sig för mycket för då kan man ju bli sårad och det är inte kul! Men om man nu blir det, får man väl bryta ihop och gå vidare, som jag brukar säga... 

Så istället för att skaka av mig positiv kritik, så tar jag åt mig och säger tack! Det negativa försöker jag låta rinna av, utan att för den delen hoppa över självkritiken för det behöver man också för att inte bli odräglig för andra. 

Så det blir en tummen upp, kram och baske mig en puss till alla underbara människor som jag omges av och som får mig att växa. Tack för att ni finns i mitt liv och tack för att jag får vara en del i ert liv också! 

Huset som för en tid var mitt hem!

Idag är det onsdag och tre av sex veckor av fastan har gått. Jag har hållt mig ifrån kakor, godis, chips och nötter, och till min egen förvåning går det över all förväntan. 

I samma veva har jag tänkt att gå ner ett par kilo när jag ändå är igång och efter två veckor stod vågen istället på +2kg. Varför??? Jo innan sockersuget lagt sig prägade jag i mig mackor och annat istället. Men det spelar ingen roll, det är inte siffrorna på vågen som är det intressanta utan känslan i kroppen.

Så jag har tagit tag i min träning igen på riktigt och det är ett lyft för hela mig. Jag känner mig oerhört mycket piggare i kroppen men framförallt i huvudet! Jag har tagit upp sådant som förut fått mig att må bra och känna mig stark. Som tonåring cyklade jag mycket (med mina mått mätt) och det har jag tagit upp igen och det känns bra än så länge! I övrigt har jag ju min zumba (dans som träning) som är oerhört roligt!!

Så i kväll gav jag mig ut på en tur till grannbyn Dalby, och till det hus som jag flyttade in i som ny student i januari 2003.  Höstterminen 2002 flyttade jag till Osksarshamns folkhögskola och gick ett par utbildningar parallellt. Det kändes stort att som 19åring flytta ifrån sin hemstad och familj. Under hösten sökte jag in till Lunds universitet och kom in. Den ena utbildningen var avslutad i december och den andre hoppade jag av. Så gick flyttlasset hem igen för ett tag innan det var kursstart i Lund i januari. 

Men frågan var: var skulle jag bo? Jag satte mig ner vid en dator denn 22/12 och gick in på Bopoolen (?)tror jag att det hette och ringde en kvinna. Annonsen var utlagd i augusti men jag tänkte att det är bara att börja ringa. Jag presenterade mig och meddelade mitt ärende. Hon frågade "Hur visste du att rummet blev ledigt förra veckan?" Det visste jag inte utan ren chansning, högre krafter eller nåt... Jag fick komma dagen efter, alltså dagen före julafton och kolla på rummet. 

Jag satte mig på tåget från Karlskrona och åkte ner till Lund. Fick skjuts till Dalby och det såg så härligt ut 😊 Fina hus och go känsla. Så var det dags att hitta mitt hus. Där, längs nere på vägen, sista huset -rucklet var det! Jag dog nästan lite , men jag tackade ja till rummet på vinden med gula väggar, grön heltäckningsmatta, kokplatta och vask dvs toans handfat. Tänkte att detta är en bra övning för min pedanta sida. 

Jag trivdes i det stora hela. Det var där jag blev vuxen på riktigt och fick reda mig själv. På bibliotekets dator betalade jag mina räkningar, i den lokala affären handlade jag mat och jag gick till byns kyrka på söndagen och firade mässa. Och om dagarna åkte jag in till Lund och gick på föreläsningar och pluggade. Det var en härlig tid att se tillbaka på, även om det var jobbigt ibland också, men det känns bättre att minnas det goda.

Allt detta kom över mig på kvällens tur på cykeln. Ett nostalgiskt leende och stolthet över mig själv. Men det gick snabbt över när jag gav mig ut på en obelyst landsväg  vid några dammar. Jag förbannade mig själv för min dumhet, blev rädd för att bli överkörd, rädd att bli mördad, rädd för att det var så mörkt att jag inte ens såg mina trampande ben och tillslut rädd att jag kört vilse... Men jag kom hem tillslut efter en runda på 21km. Så nu är jag stolt igen. Och härligt trött 😊

Tack och god natt!